Aftonbladet – 20 september 1845, sida 3

Mirabeau, och kastade en gnistrande och stadig blick framåt. — Det är Vorbelles, det är konsulns systerson ... Akta er för honom, Mirabeau, sade hon. Knappt hade hon uttalat dessa ord, förrän hon tog flykten, utan att vidare förklara sig. Några minuter derefter syntes åter den lysande lyktgubben på samma ställe, der den nyss förut hade slocknat, och efter att ånyo hafva följt samma riktning, som den förut följde, slocknade det flygande skenet på samma punkt, hvarifrån det först utgått. — Denna dolk... den unga flickan... den förnäma damen... herr de Vorbelles... Allt detta är alltför besynnerligt, sade Mirabeau, under det att cehevaliern långsamt nalkades, utan att säga ett ord, samt tryckte Mirabeaus hand, under tecken af den yttersta hemlighet. — Nåväl!... hvad betyder alt detta?... Hvad är det som förehafves?... Hvarföre dessa hemlighetsfulla fasoner? ... Ett vackert sätt att emottaga mig, efter en månads frånvaro! — Det är fråga om allvarsamma saker . -.-. tyst!... tyst! hviskade Vorbelles, i det han med fingret pekade åt hotellet de La Fare. — Men så säg, hvar äro vi då? ... Uti fabelns och sagans tider, utan tvifvel. Den allrasladaste unga flicka nalkas mig med ett dystert och högtidligt utseende, och den lättsinnigaste af illa tokar har blifvit allvarsammare än en vis. Chevalier, har du snart slutat din sphinxroll? — Hvem har lemnat dig denna dolk? frågade nastigt Rudolf, som i sin väns hand varseblef vapnet. — En ung flicka, utgången, liksom du, från wotellet de La Fare. Hon talade om faror . . . m fiender... om mord... bland annat gaf hon ; nig det rådet att misstro er, chevalier de Vorjelles. — Ermelinda bedrog sig ieke, tänkte Rudolf. — Det var Christine, som lyssnade på oss . . hristine, som utstötte skriket. .. Christine, som ortstal dolken. — Nå väl, herr chevalier, fortfor Mirabeau, —