Jliga blef genom suveräniteten inskränkt. Preste Iståndet hade nemligen (genom usurpation) på riksdagarne konstituerat sig till ett national-kon. cilium, under namn af rikskapitel, och utöfvade såsom sådant högsta makten i äktenskapsfrågo; och i tvister mellan presterna och församlingarne Denna inrättning afskaffades belt och hållet a I Carl XI och i kyrkoordningen 4686, och stadgarIne om domkapitlens domsrätt blef kyrkoväsendet Ipå nytt regleradt och Konungen förklarades för Ikyrkans öfverhufvud. ) Absolutismen räckte icke länge; den aflöstes 4749 af den så kallade frihetstiden, under hvilIken ståndsväsendet kulminerade och, såsom herr Geijer säger, friheten gick under i lutter friheter. i Kyrkans rättigheter bekräftades; presterna erhöllo Ttill och med inflytande på valen till riksråd, samt Ibekommo, jemte deputerade af tredje ståndet, Isäte och stämma i sekreta utskottet. B-skopairne Iblefvo nu pärer, med säte i ståndet, ntan att de lvaldes eller kallades; de öfrige presteståndets ledamöter deremot valdes. Ståndet borde, sedan det sig å föreskrifven ort församlat, välja sin taJleman, på samma sätt som de öfrige stånden. I Voteringen på riksdagen skulle ske ståndsvis, och tre stånds röster vara tillräckliga att fatta ett beIslut, då frågan ej angick grundlag eller ståndsI privilegier; förändringar i de sednare kunde blott Iske med bifall af det stånd, som frågan rörde. ISålunda var ständernas makt fulländad; det af Idem tillsatte riksrådet erhöll till och med det kungliga sigillet, för att begagna det i fall Konungen vägrade (4755). Tillika uppnådde äfven Iståndssplittringen sin kulminationspunkt och redan förmärktes tvifvel om tillförlitligheten af ståndsrepresentationen. Klasser bade i samhället uppkommit, som icke kunde inpassas i riksstånden. Då de under absolutismen afskaffade adelsprivilegierne nu skuile återställas, förband sig presteståndet med de oprivilegierade till en gemensam opposition mot desamma, synnerligast mot det stadgandet, att de högsta statsembeten skulle besättas med adelsmän. Presterskapet framtvingade derigenom en ny utvidgning af sina privilegier (4723). Presterskapet skulle för all framtid behålla sina privilegier, tionden och räntor af alla slag, hvilka det på grund af bäfd eller andra titlar innehade; intet kyrkogods kunde genom köp öfvergå till skattskyldig jord, utan bifall af kammarkollegium och andra vederbörande myndigheter. Afven prestiusen i städerna befriades från allmänna onera. Till och med presternas enskilda gårdar skulle, så länge de innehades afi presten sjelf, hans enka eller omyndiga barn, vara fria från utskylder, så vida innebafvarne icke; drefvo något borgerligt yrke. Biskopar, doktorer och andra om kyrkan förtjente män ville Konungen vid sig yppande tillfälle hafva i nådig åtanke. B:skoparnes gårdar skulle i allt hänseendej anses lika med adelns, och biskoparnes barn njuta adeliga privilegier. Biskoparne hade rätt att förordna huspredikanter hos adelsmän, dock borde de ej missbruka denna rätt. Presterskapet försäkrades mot allt intrång. I brottmålsprocesser mot prester ägde domkapitlet förordna ett ombud, och ändtligen bekräftas åa nyo presterskapets rätt alt utgöra ett riksstånd, och vederbörande åläggas att hålla hand öfver iakttagandet af dessa privilegier. Presteståndet, med undantag af biskoparne, var likväl ieke tillfreds med dessa privilegier. Då borgareståndet framställer det anspråket, att de oadlige måtte äga tillträde till de högsta statsembeten, förband sig klerus med samma stånd (1725) och då de adeliga i en konvention förbundo sig att med lif och gods försvara sina friheter, beslöto sig de tre andra stånden till en så kallad reservationsakt, för att genom vissa embetens besättande med oadeliga hålla jemnvigt mot adeln. Denna strid mellan de tre stånden fortfor ännu, då Gustaf II tillvägabragte en förändring i regeringsformen (4772), genom hvilken den före 1680 gällande författning sades vara ååterställd. Konungen skulle nu sjelf tillsätta riksrådet, och sammankalla ständerna, som behöllo sin lagstiftningsoch beskattningsrätt. Riddarhusordningen af 4626, med klassvoteringen, äfvensom riksdagsordningen 4647 återstältdes. Trehundra familjer af tredje adelsklassen och kommendörerne af riddareordnarne upptogos af den blott af 43 familjer bestående andra klassen. Talmännen inom de två lägsta stinden äfvensom landtmarskalken skulle utnämnas af Konungen, men erkebiskopen i Upsala, såsom primas, alitid vara presteståndets taleman. Tre stånds beslut skulle gälla, utom i privilegiifrågor. Denna anordning räckte till 4789, då Gustaf Ill genom öreningsoch säkerhetsakten usurperade envället. Riksstånden förlorade då sin politiska betylelse. Men medan adein förlorade sin uteslutanle rätt t:ll statens högsta embeten, lät prestestånlet på nytt bekräfta sina privilegier, så vida de cke stredo mot den nya st.tsförfattningen. Adeln orotesterade i början; men då den vid Gustaf V:s kröning, år 4800, icke vägrade hyllningseden, kunde den nya författningen betraktas såom antagen. Förf. öfvergår nu till regementsförändringen 1809 och erinrar huru, emot bondeståndets yrande af likhet i beskattningen och af biskopsmbetenas indragning, och sedan ett löfte om tåndsprivilegiernas öfverseende blifvit gifvet, Reeringsformen antogs, hvarigenom privilegierna nyo bibehöllos och stlåndsinrättningen i det hela örblef oförändrad. (Forts. följer). . o IM To rm et sr 2 mr JA AA mmm G oh mm kost mm me förr br oh J— ÖV -BR RE BR Brr I —-— —-— -— mA DAM NSX? mm ARA an ce 0 ti sj ti al s re ti ir hi