tIeNIilet, Pall all Delasta sina siolt O. S. Vv. MC: dessa privilegier afskaffades till en del genom re formationen, och presterskapet räknades från der tiden till de ofrälse (icke skattefria, oadeliga) stån den. Dock förstod ståndet att så begagna om ständigheterna till sin fördel, att det kort deref ter kunde uppträda som en inflytelserik korpora tion. På riksdagen i Wesierås 1327, der de för. samlade ständerna antogo reformationen, beslöts att kronans svaga inkomster skulle förstärkas genom biskoparnes, klostrens och domkapitlens öfverflidiga rikedomar. Konungen skulle bestämma hvad nödvändigt vore till biskoparnes och domkapitlens anständiga underhåll, samt taga deras slott och fästen i besittning. Klostergodsen ullerkändes adeln, dock med förbindelse att sörja för munkarnes underhåll. Adeln borde vidare återfå de af dess förfäder till kyrkan försålda, förpantade eller legerade gods; i första fallet skulle adeln likväl gifva en ersättning, så vida icke, under den tid presterskapet innehaft godset, köpesumman kunde anses ersatt af räntorna. Man ser alt denna reformation hade utseende af ett kyrkorån, hvilket dock presterskapet sjelf förskyllat, då det hulpit adeln att utesluta de oprivilegierade stånden från deltagande i riksdagarne vid andra än de tillfällen, då dessa stånd tillkallades för att biträda vid genomdrifvandet af presteståndets egna afsigler. Prelaterne voro nog sluga att icke motsätta sig nyssnämnde riksdags för dem ofördelaktiga beslut, utan förklarade sig tillfreds huru rika eller fattiga Hans Nåde dem hafva wille. I ett bihang till riksdagsbeslutet förklarades dessutom, att intet andeligt embete kunde tillsättas utan Konungens bifall, och att Konungen kunde afsätta de af biskoparne tillsatte prester, om han befann dem ovärdiga. Andliga jurisdiktioner i verldsliga mål upphäfdes, och presterna underkastades verldslig domstol i mål, som ej rörde prestembetet, och som skulle afgöras af biskoparne; kyrkans bann borde dock användas med mer måtta, än tillförene. Slutligen uteslötos prelaterne från riksdagen ). Vi finne likväl äfven hädanefter presterna på riksdagen, der de inställde sig genom ombud; de nämnas på riksdagen i Söderköping 45935 omedelbart efter riksrådet och före adeln, och sednare (4597) mellan den nybildade adeln af grefvar och friherrar och den gamla. Ännu ägde man ingen egentlig representationsförfattoing. Reformationen stadgades först på ett kyrkomöte i Upsala 4572, genom en af biskopen författad kyrkoordning, som den 46 Mars 1594 af Sigismund bekräftades. I densamma bibehöllos domkapitlen och stiftsförfattningen: medlemmarne af domkapit!et nämnas deri. Erkebiskopen skulle vara kyrkans primas, men ej äga rätt att utan Konungens tillstånd sammankalla någon nationalförsamling; stiftsynoder kunde deremot de respektive biskoparne årligen hålla. Presterna skulle efter hvarje orts bruk tillsättas af Konungen, biskopen eller församlingen. Till biskop skulle presterskapet föreslå Konungen tre personer, af hvilka han utnämnde endera. Rättighet till tionde och till frihet från vissa allmänna onera tillerkändes presterskapet. Utfärdandet af de egentliga prestprivilegierna ägde rum först 4647. En af Regeringen fattad plan att sätta kyrkan i fulikomligt beroende af staten medelst inrättande af en art kyrkominister (superintendenter) strandade mot presterskapets häftiga motstånd. Gustaf Adolf måste bekräfta kyrkoordningen. I början af 47:e århundradet finna vi presterskapet såsom det andra ståndet på riksdagarne, der det, gemensamt med adeln och med uteslutande af de lägre stånden, tillkräktat sig alla vigtigare ärenden. Till de allmänna riksdagarne kallade Konungen alla biskopar, jemte en medlem af domkapitlet och en prest från hvarje härad. För öfrigt hade adeln efter reformationen alldeles bekommit öfvervigt. Icke rog att den kunde hindra hvarje densamma misshagligt förslag, den hade äfven medelst riksrådet tillkräktat sig hela regeringen och bildade en kastmessig byråkrati, som hårdt tryckte de ofrälse stånden. Dessa bildade städse under anförande af presteståndet, såsom deras egentliga intelligens (dock med undantag af biskoparne, som stundom höllo med den högre adeln) och den talrika, lögre adela, en häftig opposition mot bemälde byråkrati; så länge denna byråkrati fortvarade, blefvo imediertid de enstaka bestämmelser, man genomdref mot adelsprivilegierna, för exempel alt embete och statstjenst skulle äga företräde framför stånd och börd, temligen betydelselösa. Presterna stredo med adeln om patronatsrätten och om tionden, hvilken vägrades dem från de adeliga godsen. Efter försöket att genom inrättningen af ett generalkonsistorium ställa kyrkan under adelsbyråkratiens inflytande, stegrades presternas misstänksamhet och afund till det högsta, och de gåfvo sig ingen ro förr, än Christina vid sin kröning 46350 bekräftade de, redan 1647 utfärdade privilegierna. Presternas rätt att bilda elt eget riksstånd blef nu formligen fastställd. Klerus, till hvilket också universitetet och gymnasierna räknas, erhöll bekräftelse på sina gods och gårdar (som fritogos från borgerliga onera), så väl som på tionden och andra rättigheter och inkomster. Privilegierna utsträcktes till och med ill de skattkyldiga hemman en prest kunde förvärfva. En prest kunde icke häktas, om han ej sreps å bar gerning. Åt det högre presterskapet itlofvades allehanda utmärkelser och kungliga nålebevis, och åt presterskapet i allmänhet, att pretesöner skulle njuta särskildt afseende vid beordringar. Dessa privilegier bidrogo dels ait tälla klerus upp emot adeln, dels att resa en lillan — fl 4209 Ta Rn