Aftonbladet – 18 september 1845, sida 2

ehevalierns sinnesrörelse uttryckte annat än förvåning. Rudolf var verkligen alldeles okunnig om dolkens bortröfvande. — Hvem skall man väl misstänka? frågade markisionap. — Uppriktigt :sagdt, jag trodde i början att det var nt. oo Min frul... Nr — Protestera icke, Rudolf. Då jag säger, att jag frodde, är det detsamma som att säga: jag trer icke mer, — Ni gör mig rättvisa, Ermelinda. Men då.... — Då... (markisinnan funderade några ögonblick), då.... Låtom oss ropa Christine!... Hon bar kanhända sett.... — Iagen. — Ni erinrar er väl hennes svar i går, då det der skriket.... oo Skriket!... stölden! Om det vore hon! ropade Ermelinda. — O nej!... min disyster!..så tillgifven ... så trogen.... I alla fall måste jag genast se henne. Ett enda ögonkast skall jöfvertyga mig om hon är skyldig. Christine stod i detta ögonblick lutad mot ett af korridorens fönster. Knappast hade hon hört folkhopens skri, förr än hon rusat till, för att återse sill sköna missfostern, ty delta var det för benne sjelf begripliga namn, som hon i sitt bjerta gaf åt Mirabeau, allt ifrån den dag då Sophies älskare så Varmt omfattat henne. (Och han hade icke omfamnat någon annan än henne; denna anmärkning hade Christine gjort och den anmärkningen hade sedermera cirkulerat ganska långt.) Alt söka beskrifva arlesiskans enthusiasm, då bon åter bevittuade denne mannens nästan kungliga triumf, skulle vara svårt, för att icke säga omöjligt. Huru skulle man då kunna beskrifva