Aftonbladet – 18 september 1845, sida 1

KT DEAL RACET Our Or —— des nu nya gäster till konsuln. För hvarje nykommen presenterade markisen med mycken högtidlighet chevalier de Vorbelles, ropande: det är min systerson, det är en af våra. Den nykomne helsade då på chevaliern, som i sin ordning bockade sig för dessa provinsens notabiliteter. Rudolf. ledsnade snart vid dessa eviga presentationer, som skulle kunnat komma någon misstänksam att tro, det man i botellet de La Fare förehade någon stor komplot. Men hela denna ceremoni skulle icke vara annat än en stor parad, hvarmed möjligen skulle förenas något bullersamt utbrott mot Mirabeau, några halfqvädna visor angående konungens svaghet och angående faran af generalstaternas sammanträden. Dertill skulle sannolikt dessa altarets och thronens försvarare inskränka sig. Under loppet af hela denna minnesvärda dag bade Rudolf sina ögon beständigt fästade på markisinnan de La Fare. Under det man afvaktade Mirabeaus återkomst, — och stunden. derför var en hemlighet för alla, emedan han hade rest, utan att sjelf veta huru länge han skulle dröja borta — borde chevaliern mer än någonsin låtsa vara öfverens med markisinnan och visa sig sympathisera med henne uti samma hat, samt inbilla henne att han sträfvade till samma mål. Rudolf försummade icke denna pligt. I stället att hängifva sig åt den instinktlika afsky, som Ermelinda ifrån sistlidne afton och allt framgent ingaf honom, höll han sig beständigt utmed henne under hela den dag, då konsulns fåt firades, och tycktes uppvakta henne till den grad, att mer än en af gästerna hviskade derom en anmärkning i den gamle markisens öra. Min systerson år en rättskaffens man, mar