Aftonbladet – 18 september 1845, sida 1

—— EAA an kisinnan är ett helgon, svarade herr de La Fare Låt dem närma sig hvarandrå; — emellan dem ir alltid hederns och dygdens sköld. Dessa ädla ord funno ett gensvar i alla gäster nas hjertan, och de bland dem, hvilkas ondskefull: anmärkningar hade uttalats med låg röst, skyn dade att sjelfva utplåna verkan al sina hemlig. hetsfulla hviskningar, i det de skrefvo dem pi räkningen af ett muntrande skämt. Härvid blef det en allmän reaktion och hög ljudda loftal hördes från alla håll öfver marki sinnan. En hvar frambar sin gärd af smicke och slösade för hennes fötter en rik skatt af be röm. En gammal amiral tillsatte vid detta til fälle alla sina segel och lät hela sin eskaders all; pattericer braka löst. En gammal riddare frå: fordna dagar drog ut sitt breda svärd, hotand att hugga halsen af en hvar, som vågade motsäg: honom. Erkebiskopen improviserede för Erme linda en muntlig oration, den enda som hans ka: niker ej hade sammanskrifvit. En predikant de klamerade en predikan i trenne afdelningar, stylen af en likpredikan. Kyrkoherden i för samlingen framkom slutligen och uppstämde er vers ur Magnificat, hvaruti hela församlingen in föll med klar och ljudelig röst. Slutligen — fö att sätta kronan på denna ström af loford, beröm och upphöjelse — kom en advokat fram med ett tal, i verklig lagstyl, hvilket aldrig hade händt tillförene. Markisinnan de La Fare sökte förzgäfves nedtysta dessa för hennes blygsamhet så plågsamma loftal och lofsånger. Middagsvinet hade vidgat alla dessa gudfruktiga och aristokratiska -bröst. Hon miste tålmodigt och ända till slutet afhöra