Aftonbladet – 17 september 1845, sida 2

— Store Gud! utbrast Ermelinda, — någon lyssnade på oss. — I detsamma skyndade hon till dörren, öppnade den hastigt och lyftade et vaxljus öfver sitt hufvud, för att väl upplysa det mörka rummet, som utsträckte sig framför henne. Ingen syntes ... ingen hördes. Hon gick igenom detta rum, gick igenom salongen, förstugan, korridoren, och sprang utför trappan med en pils hastighet. Nedanför trappan fann hon Christine sittande bredvid en ofantlig massa af blommor, sysselsatt med att i porslinsvaserna insätta nya, sedan hon borttagit dem, som varit der sedan gårdagen. I det hon blandade tulipanen med törnrosen och oxläggen med violblomman, sjöng den unga flickan slutorden af en provengalisk visa, som sjunges alla år då julen tillstundar. Christines sång klingade med så mycken friskhet och bekymmerslöshet, att man skulle kunnat likna den vid de djerfva årillerna af lärkan, som svingar sig i luften, då höstmorgontöcknet uppstiger från den frostbitna säden. Markisinnans ankomst afbröt den unga flickans sång. — Christine, har du sett någon gå utför trappan? frågade denna. Vid dessa ord upplyfte arlesiskan sitt hufvud och betraktade sin matmoder med förvånad uppsyn. — När då, fru markisinna? — Skulle det vara längesedan? o— Knappast en sekunds o— Jag kan försäkra att jag ingen sett. En timma ungefär har jag suttit här, och under den