Aftonbladet – 17 september 1845, sida 1

och ingenting kunde ingifva den aningen,: att et uppträde, som började såsgladt, kunde sluta på ett så olika sätt. ? Den unga frun hade, leende, satt sig midt emo Rudolf; hon Höll i sina händer ett vackert bro deri, hvarpå hepnes synål sorglöst utströdde de vackraste blommor och arabesker. Efter att hafva flitigt arbetat under några mi nuters tid, fällde bon sin synål på gölfvet; Ru dolf böjde sig, för att. upptaga den. — Det är onödigt, sade Ermelinda; jag ha ledsnat vid detta arbete. Skulle ni, chevalier icke hitta på hågot att förströ mig med? Om n t. ex. berättade mig ä historia. . . . Ja, ja — det är en god id. Gör för mig er lefvernesbe skrifning, Rudolf; den skall roa mig, derom i jag säker. Chevaliern var alltför artig, för att neka sir tant en så ringa tillfredsställelse, :och alltför slug för att försumma ett tillfälle, hvilket han trodd leda till hans önskningärs uppfyllande. Han be rättade således sin kefnadshistoria för markisinnan likväl med alla nödiga förmildringar och förskö ningar. Ingen vet huru det kom sig, eller hurt den unga markisinnan ledde samtalet; men Ru dolf varseblef, efter en-stunds förlopp, att han i stället att beskrifva sin framfarna lefnad, beskre Mirabeaus. Ermelinda fann ett bittert nöje i at utforska alla hemligheter af denna förfärliga, me! sublima menniskas lif. När chevaliern kom till kapitlet om Mirabeau: kärlekshändelser, gaf Ermelinda luft åt den djupaste harm, då hon hörde omtalas huru Sophie le Monnier, fru de Nehra, jemte så många anIra, hade helt och hållet afsagt sig namn, hedei