Aftonbladet – 17 september 1845, sida 1

trädde båda, utan att misstänka det någon var der, som kunde se, höra och — kanske förråda dem. Markisinnan framtog ur ett blindskåp ett litet ebenholsskrin, iBlagdt med elfenben, och tryekande på en hemlig fjeder, framdrog hon snart ur skrinets dubbelbotten en turkisk dolk af rent stål, hvars skaft var öfversålladt med colocaesieblad och solrosor af guld, utmärkt fint arbetade. — Denna dolk har, liksom Cids och Rolands värjor, ett namn, sade hon. Jag kallar den Benvenufo, den välkomne. — Det är annars namnet på konstnärn, som har ciselerat den. — Ja, verkligen — svarade ehevaliern — jag igenkänner der Cellinis förtjusande små nycker. — Chevalier, återtog Ermelinda, fåstande på honom en lång joch allvarlig blick; — det är icke för att låta er beundra ett konstalser, som jag fört er in i detta rum. . .. Flyktighetens tid är förbi. Detta vapen är icke ämnadt att pryda ett bälte, men att uppfyka en helig pligt, som jag i dag har velat anförtro er. Dörrspegeln darrade. Var det väl vinden, som tilltog i styrka? Var det någon, som stödde sig mot dörren, för att bättre kunna höra? Ermelinda fortfor: — Chevalier! ni är en tapper och ädel man; ni har ofta sagt mig, i det ni fatiat min hand: Ermelinda! jag är er Vän... jag är er bror... Befall och jag lyder er — Det är sannt, genmälde Rudolf; — jag är färdig att i dag upprepa hvad jag sade i gir. — Således, återtog Ermelinda, äro edra känslor, edra tankar, edra ord icke af det slaget, som sofva i hjertat eller i hufvywdet, som förlora sig