Aftonbladet – 17 september 1845, sida 1

och slägtförhållanden, för att fästa sig vid detta kringströfvande snille, typen för otacksamhet och ostadighet. i — Men detta missfoster har då alla satans attributer? han är afskräckande och dock fängslande — ropade Ermelinda. — Ingen qvinna kan motstå bonom, svarade Rudolf. Den mannen eger ett allsmäktigt, oemotståndligt behag. En djup suck trängde sig från den unga damens pröst. Hon återtog sitt arbete, upptog den nedfälfda nålen, och i det hon vårdslöst lekte med detta lilla stål-strå, fortfor hon: — Det måste åtminstone finnas ett medel att bryta denna förtrollning. Ingen talisman motstår ett dolkstyng. — Ett dolkstyng! upprepade Rudolf, mot sin vila rysande vid denna tanka. — Hvad fattas er då?..Jag tror ni är rädd? — yttrade Ermelinda. — Ni har då aldrig vidrört, aldrig försökt en dolk? — Kom, chevalier; jag vill visa er en sådan, som jag omsorgsfullt förvarar i min kammare. Salongen, hvarest de tvenne personerna befunno sig, hade på ena sidan gemenskap med en förstuga, som förde till en lång korridor, och på den andra med ett rum, som låg utanför Ermelindas sängkammare. Markisinnan de Ia Fare lemnade salongen och drog chevaliern med sig. — Det var kolmörkt ute; vinterblåsten kom luckor och portar att knarra. Ingendera, hvarken markisinnan eller chevaliern, varseblef en skugga, som tycktes komma smygande från förstugan och som följde deras steg, ända till innersta kammardörren. De in