se hvilka mått och steg han tog, för att i markisens ögon rättfärdiga sina misstankar. Medan detta tilldrog sig utom hotellet de Ia Fare, och Rudolf ovetande, fortfor den unga markisinnan, hans sköna tant, att nitiskt uppfylla en svärmande religiositets stränga pligter. Men så snart aftonen inbröt, gick hon, i stället att, som hon förut gjort, innesluta sig i sina rum, ned i salongen, för att samtala med Rudolf. Men detta samtal betraktades äfven af markisinnan såsom en pligt, den hennes samvete ålade benne att uppfylla. Under dessa högtidliga samtal, som stundora slutades med ett förtroligt prat, var Rudolf ofta frestad att taga för kärlek en viss exaltation, som då och då framlyste i Ermelindas blick och ord. Han observerade att hans unga tant ofta slösade på honom de ömmaste smekningar, som om, hon velat förleda honom: — hennes fina läppar darrade stundom, som om en bekännelse, den hon tvekade att uttala, hade varit färdig att halka derutöfver. Men chevaliern forskade noga och fann, att markisinnan hade någon plan med honom, likasom han hade sin plan med henne. Fru de la Fare hade visserligen en bekännelse att söra, en hemlighet att upptäcka: — men det var hvarken en kärleksbekännelse eller en kärlekshemlighet. Det var icke en så lättsinnig och jaddrande man som Rudolf förbehållet att uti Ermelindas allvarsamma sinne väcka denna känsla. (Forts, följer.) ——— — DEN UTMÄRKTE DANSKE SKÅDESPELAREN NIFL;EN uppträdde nyligen i Hakon Jarls roll på kongl. .eatern i Köpenhamn, Det var då 25 år sedan han lebuterade i ett annat stycke af Oehlenschläger, Axel och Walborg,. Danska tidningar säga, att Nielsen ännu är i sin fulla kraft. Han är icke enlast en stor tragisk aktör, utan han har äfven IyCkats i flera andra genrer, så att få skådespelare torde haft ett större fält för sin konst än han.