sin vän och medbroder, jemte de öfrige förnäm ste herrarne i staden. Flera gånger hade marki de la Fare försökt att införa sin systerson i dess förtroliga aftonkretsar, men andre konsuln, e försigtig och misstrogen man, hade så mycket si göra lät dragit ut på tiden, under förevändnin att markisens systerson icke syntes honom no stadgad, för att deltaga i deras vigtiga öfverlägg ningar. Dessutom, tillade han en dag, — jag ve icke om jag bedrar mig, men jag misstänker che valier de Vorbelles, för att ännu vara i hemlig förstånd med Mirabeau. — Min herre, yttrade markis de la Fare, nå got bittert, ni glömmer att dessa yttrade miss tankar om min systerson äro en förolämpning mot mig. — Herr markis, svarade denne, jag skulle vars förtviflad om jag beginge en orättvisa och dertil en orättvisa, som kunde på något sätt vara menlig för er. Emedan ni tilltror er att gå i borgen för chevalier de Vorbelles och för pilitligheten af hans grunisatser, så vill jag visst icke göra något vidare inkast. Er födelsedag nalkas; enligt vanan kommer ni väl att fira den med en fest. Detta blir ett gynnande tillfälle att för våra vänner presentera er herr systerson. — Det har länge varit min afsigt, svarade marsisen, och jag hoppas att, sedan denna formalitet ir försiggången, ni ej vidare måtte sätta er emot nina önskningar? — Tvertom, svarade andre konsuln. I stället utt sätta mig emot min väns och förmans önskingar, skall jag arbeta på att erhålla vår vördnadsvärde erkebiskops tillåtelse till chevalierns inörande bland oss. Nödsakad att gifva vika för sin förmans vilja, åtsade andre konsuln som om han gjorde det serna och godvilligt; men han afvaktade med oålighet Mirabeaus återkomst, öfvertygad att han lå skulle få hämnas, i det han bevisade markien chevalierns dubbelhet. Vi skole framdeles få