Aftonbladet – 13 september 1845, sida 3

kan falla från skyarne af lutter förundran!.. Det är ju den uppoch nedvända verlden. — Gud! hvad min tant är skön! upprepade han efter en stund. IIvilket majestät, hvilket lugn, hvilken ädelhet!... Ermelinde är hundra gånger mera drottninglik än Marie Antoinette. — Det är naturligt att hon ej kan älska min morbror; men hon älskar ingen. Om kärleken någonsin vaknar hos henne, så blir hon en Hermione eller en Roxane. Min onkel har inlet drag af Bajazet, det är mycket säkert; men han har Orestes småleende. Ått döma af hans mörka hy och ihåliga ögon, skulle man tro honom vara förföljd af furierna. — Den skrattar bäst som skrattar sist; men jag känner mig föga böjd för att skratta. — Uff! — jag leds alldeles förfärligt; jag har icke annat än mörka och oroliga tankar. — Skulle jag, händelsevis, bli dygdig? Dessa ord, en trogen öfversättning af chevalierns tankemonolog, kunna gifva lästren on id om den oreda, som herrskade inom honom. Den glade Rudolf gjorde sig dock icke ringaste besvir att reda eller utforska hvad som föregick inom honom. Han hade blifvit för sig sjelf en olästg hieroglyf. Van att, under hela sin föregående !efnad, anse kärleken som ett sjelfsvåldint, men leende barn, enligt den rålning Watteau och Boucher gjorde af densamme, inbillade han sig ej att denna känsla kunde, under en annan skepnad, infinna sig hos bonom. Det onda han kände inom sis, kallade han elakt lynne, mörka tankar, ledsnad och afsmak för den myckna dygd, hyara han var omgiiven: och detta onda var i sjeifva verket ingenting annat än kärlek. Chevalierr älskade redan Ermelinde, utan att sjelf ega rin