Aftonbladet – 13 september 1845, sida 3

es-N UDHFNQcSSISSSSO92)TT!TI!fl!lllflJl-5IIKIn han känt orsaken till morbrodrens köld och Ermelindes kalla förbehållsamhet. Orsaken dertill skulle ej blifvit honom obekant, så vida han gjort Christine en enkel fråga, utan alt den wvarit åtföljd al de båda guldmynten. Den sköna flickan skulle då gerna hafva sagt honom, och det med mycken uppriktigbet, ordet till gåtan. Det var hon sjelf, som oskyldigt och medvetslöst, hade förändrat markisens och markisinnans tänkesätt mot honom. Då chevalier de Vorbelles lemnade Mirabeau, bade Christine sett honom träda ut ur hotellet Joubert, för att ingå i hotellet La Fare. Om aftonen hade flickan berättat detta för markisinnan, som genast berättade det för markisen. Hvarken denne eller hans fru fästade just någon egentlig vigt vid ett barns uppgifter, men de beslöto dock att hålla sig på behörigt afstånd och vara på sin vakt, väntande att chevaliern sjelf skulle bekänna kort. Christine var långt ifrån att ana den brytning hon åstadkommit, men hon hade ögon och örom uppe, för att mottaga ett förtroende, hvilket m:m dock icke var sinnad att lemna henne. Alltsedan hennes möte med Mirabeau om morgonen, var hon ej mera så glad som förr; munterheten strålade ej mer i hennes anlete och i hvarje hen nes ord. Hon var tankspridd och drömmande, och markisinnan beklagade sig att blommorna i hennes vas ej hade blifvit ombytta, och att de befallningar hon gifvit, invan hon for bort, ej hade blifvit utförda. Den unga arlesiskan smålog, men svarade icke. Det var kärlekens lättja som plågade henne. (Forts. följer.)