Aftonbladet – 13 september 1845, sida 3

gaste aning derom; denna omedvetenhet af han egentliga känsla hindrade honom dock icke at uppgöra en anfallsplan, för att motsvara hva Mirabeau väntade af honom. Han beslöt derför att bryta den is, bakom hvilken hans onkel ocI hans tant förskansade sig. Före sitt inträde i hotellet de la Fare bad Vorbelles svurit att icke allenast förblifva, uta itven vid alla tillfällen visa sig såsom en verklig och trogen vän af Mirabeau. Men då kärleken och ezenkärleken kommo med i spelet, började hans skrupler småningom försvinna, och han ansåg sill fatlade beslut såsom idel galenskap. — Min sann är Jag icke bra dum, sade han ll sig sjell. Hvarföre skulle jag icke göra det, som Mirabeau har til!åtit mig, det, hvartill han rådt mig? Så snart dessa ord voro sagda, var beslutet fartadt. — I morgon börjas anfallet, sade cheva. liern; och qvarlemnande i hotellet de la Fare alls sina funderingar och bekymmer, gick han att af. lägga ett skyldighetsbesök hos en af sina fordn: militäriska förmän, br de Caraman, kommendan öfver garnisonen i Ajx. Att Vorbelles till morgondagen uppsköt de fiendtliga anfallen, var derföre att han. visste det markisen och markisinnan ej skulle supera i salongen. Under hela fastan, hvilken hade ingå! för några dagar sedan, tillbringade den unga frur hvarje allon i sina rum och förtärde endast er liten Iätt aftonvard. Det beslut Vorbelles fatt:t var, som man lät! kan gissa, att helt och håll t förneka Mirabeau Det var visserligen det bästa parti han kunde taga, och det var det han skulle hafva tagit, om