Aftonbladet – 13 september 1845, sida 2

honom; i deras otåligt et att hinna fram, hände let icke sällan, att de gingo förbi den grupp, leruti han befann sig. Bland dessa var det en ung, skön, smidig och välklädd flicka, som isypnerhet visade mycken otålighet, cch som, utan krus, bultade med lika knubbiga knytnäfvar på sin grannes axel, ropande, med hög röst: — Hvar är Mirabeau? ... hvar är Mirabeau?... kan ni inte visa mig Mirabeau? Mirabeau stod bakom henne, utan att hon anade det. Hastigt omlindades den nyfikna flickans smärta Hf af en muskelstark arm och en bred mun tryckte en lång och varm kyss på hennes friska rosenkind. Den unga flickan drog sig baklänges af förckräckelse, då hon fick se den, som hade kysst Benne. — Ack, Jesus! ett sådant missfoster! ropade hon. — Och detta missfoster, min sköna, är Mirabeau. Den unga flickan npedslog ögonen och rodnade. — Skrämmer jag dig? frågade Mirabeau, i det han fatiade hennes hand. Se väl på mig, nyfikna flicka, och jag slår vad, att jag andra gången skall förefalla dig mindre ful än den första. Flickan upplyfte ögonen och smålog. — Det är sannt, sade hon. — Nå, se det visste jag. — Hvad heter du, mitt vackra barn? — Christine. -— Hur gammal är du? — Sexton år. — Du är icke född bär i staden? — Jag är arlesiska. Den vackra flickan bar verkligen provinsen Aries:s hänförande drigt. En kattunsklädniog, med hvit botten och öfversådd med ett tryck al brokiga blomsterqvistar, satt hårdt och tätt kring lifvet, som var så slätt, att intet enda veck syntes derpå, och så långt, alt det räckte ända ned till höfterna; derifrån nedföll den vida kjorteln i