Aftonbladet – 13 september 1845, sida 2

lik en våg, som smyger sig bort bland de andra böljorna. — Hvilken skön flicka! Jag skall återse henne, sade Mirabeau för sig sielf. — En sådan otäck karl! och ändock skulle jag vilja se honom ännu en gång, sade Cbristine. Mirabeau vände sig flera gånger mot hotellet de La Fare, under det att den vackra flickan, som tid efter annan höjde sig på tåspetsarna, och visade sitt hufvud öfver hopen, liksom en dykare höjer, i det han aflägsnar sig, det vattendrypande hufvudet öfver vågorna, hvilka stundtals dölja honom helt och hållet. Uppifrån sitt fönster hade chevalier de Vorbelles betraktat det egna uppträde, som fördröjde Mirabeaus afresa; men seenens båda hufvudpersoner voro för långt ifrån honom, att han kunde urskilja den unga flickans anletsdrag; denna bade han dock om aftonen sett i hotellet de La Fare, ehuru helt flyktigt. Samtalet emellan de båda handlande personerna gick äfvenledes förloradt för honom. Skådespelet af den upprörda folkhopen, som grupperade sig i bullrande massor och som med söderns häftighet gaf sina glödande passioner tillkänna, hade under en längre stund sysselsatt Rudolfs tankar, eller snarare hindrat honom att fästa sin uppmärksamhet på ett annat håll. När luften icke längre genljöd af vibrationerna efter de högljudda vokal-instrumenten, tillslöt chevaliern sitt fönster och kastade en blick rundt omkring rummet, som han om aftonen icke gilfvit sig tid att betrakta. — Del var ett stort, fyrkantigt rum, med mörka tareter, och möbleradt med mathemalisk ordentlighei. En säng, hvars mörkröda draperier gingo ända upp itaket; några länstolar med hvita öfverdrag; en tung byrå med konvexa lådor och svart marmorskifva — sådana voro de tunga och allvarsamma möblerna i detta rum. — Rudolf jemförde detta, i sanning otrefliga, ställe med det lilla gyllene hus, han ännu