FÅNGVÅRDSSTYRELSENS UTLÅTANDE. Vid detta utlåtande har kansliledamoten i bemälde styrelse, herr R. T. Cederschiöld, afgifvit följande reservation? Ehuruväl jag lika med Kongl. styrelsen tror, att fängelse, användt såsom aga, skulle på de fleste personer utöfva en vida fördelaktigare verkan. än den kroppsliga egan, kan jag dock ej instämma uti den del af det underdåniga förslagets 7 8 hvarigenom sockennämnden skuile blifva berättigad, att säsom husaga använda fängelse. Då friheten utan tvifvel är en af menniskans heligaste rättigheter, synes äfven lagen böra lemna henae ett säkert skydd emot densammas våldförande. Detta skydd skulle dock ti!l en stor del försvinna, om det underdåniga förslaget i nämnde del blefve till efterrättelse fastställdt, hvilket likväl, efter roitt omdöme, ej kan ske, med mindre, än att förändring eger rum, så väl uti Missgerningsbalkens 0 kap. 7 , sådan den lyder uti Kongl. förordningen den 20 Januari 1779 enligt hvilken ingen må af enskild person häktas utan uppenbar migssgerning, som ock i Regerirgs ormens 46 S, enligt hvilken en hvar är tillförsäkrad, ej a!!enast personlig frihet, utan äfven att varda dömd endast af den domstol, hvarunder han rätteligen hörer och lyder. Uti underdånig skrifvelse af d. 23 December nästlidet år har Kongl. styrelsen såsom ett mede! att förekomma rymningar ifrån kronoarbertkorpsens fästningsklass föreslagit, att arbetstiden för hv:rje karl, som derifrån rymmer, skulle varda med sex månader förlängd. Ifrån berörde förslag var jag i så måtto skiljaktig, att jag ansåg den rymde, i afseende på tiden för frihetens återvinnande, böra försättas i samma tillstånd, som det, hvaruti han före anställningen vid korpsen sig befann; och kan jag, i enlighet med denna min åsigt, icke eller nu instämma uti det i 15 8 5 mom. framstälde försieg at den ådömde arbetstiden, då rymning sker, skall förlängas, med 3:ne månader, om den rymde var domå till arbete vid länets arbetshus, och med sex månader, om ban var dömd till allmänt arbete. Denna straffpåföld skulle efter min öfvertygelse ej vara rättvis, emedan den blefve mycket sträng för den minst vanartige, men lindrigare i samma mån, som den rymde ådagalagt sig vara i högre grad våd lig för allmänna säkerheten. j Den ådömde arbetstiden skulle nemligen för rym: ning blifva förlängd för den minst vanartige, eller den som vore dömd endest till 2:ne månaders arbete vid länets srbetshus, med 450 procent; för den mera vanartige eiler den, som vore dömd till e:t års arbete vid sådant arbetshus, med 23 procent; för den i högre grad vådlige, eller den som vore dömd till 3:ne års allmänt arbete, med 46 , procent, samt för den, som ådagalagt sig vara för allmänna säkerheten mest vådlig, eller den till 4 års allmänt arbete dömde endast med 12 !V, procent. Då begäret efter friheten är oskiljaktigt ifrån menskliga naturen, synes det ej eller räusenligt kunna såsom straffvärdt betrektas, att den, som blifvit friheten beröfvad, begagnar det tillfälle, som dertill sig yppar, för att återvinna densamma. Men då omtankan för allmänna säkerhetens upprättbällande fordrar vidtagande af nödige försigtighetsmätt till förekommande deraf, alt sådane personer, som, derföre, att de visat sig vara för densamma vådlige, blifvit friheten beröfvade och dömde till arbete på bestämd tid, ej må, innan det med tvångsarbetet åsyftade ändamäl i stadgad ordning blifvit uppnådt, kunna åter förskaffa sig fribeten; och då sådant ej kan, utan högst betydliga kostnader, förekommas ensamt genom noggranna bevakningsanstalter, så har jag ansett säkraste medlet, ait underlätta bevakningens hemödanden i nämnde afseende vara, att, för rymning, bestämma en sådan påföljd, att den till arbete dömde sjelf må finna med sin egen fördel most förenligt, att afhålla sig ifrån nämnde försee!se emot den stadgade ordningen; och har jag trott , sås som en påföljd, verkande till berörde ändamäl, böra föreslå, att rymmaren ej skulle få beräkna sig till godo den del af gen ådömda arbetstiden, som före rymningen redan vore afijenad, utan, efter det han blefve ertappad, ånyo påbörja det ådömda arbetet. Om emot detta förslag skulle anmärkas, att denna påföljd vore för lindrig, derest rymmaren nyligen blifvit insatt i tvångsarbetet, men för Sträng, derest han varit der längre tid anställd, så får jag dertill svara, att den till tvångsarbete dömdes förseelse, att emot stadgad ordning söka återvinna friheten efter mitt omdöme är mindre, i samma mån han kortare tid varit i tillfälle, att inhemta kännedom om de fördelar, som den ordentlige och arbetsamme har att påräkna, men större i samma mån han längre tid varit vid arbetsanstalten, cnär han då ej allenast borde hafva inhemtat en fullständigare kännedom i berörde afseende, utan äfven visste, att han inom en kortare tid vore berättigad, att på lagligt sätt återvinna friheten. Denna påföljd skulle derföre, efter mitt omdöme, ej blifva orättvis emot någon, utan drabba alla lika med afseende på den ställning, hvaruti de sig befunno då rymningen verkställdes; och kunde ej betraktas såsom ett straff, om det stadgades, att arbetstiden, som för hvar och en, iemlikt författningens föreskrift, bestämdes till den längd, som för den vanartiges återförande till ordning och nyttig verksamhet ansägs erforderlig, ej fick genom rymning afbrytas, så vida den dömde efter den bestämda tidens slut ville komma i åtnjutande af frihetens återvinnanda