Aftonbladet – 12 september 1845, sida 2

NÅGRA NORSKA FÖRHÅLLANDEN SOM FÖRTJENA BEGRUNDAS ÄFVEN AF SVENSKAR. Sedan vi uti tvänne föregående artiklar under denna öfverskrift sökt visa, att de anmärkningar och gravamina, som förf. af en der omförmäld, i Christiania utgilven brocbyr, framställt emot de norska storthingens politiska karakter, dels äro öfverdrifna och för det mesta helt och hållet motsägas af den norska lagstiftande maktens historia efter föreningen, dels ock af brochyrförfattaren tillskrifvas efter vårt förmenande oriktiga anledningar, enär t. ex. mycket af den ensidighet, som nu möjligen kan vidlåda den rådande pluraliteten i ett och annat fall, och hvilket man så gerna vill tillskrifva saknaden af ett absolut veto hos konungamakten, ofelbart vore afbjelpt om blott grundlagen medgaf frihet att utse representant äfven utom valdistriktet, samt valcensus utvidgades; så skole vi ännu upptaga några andra partiella anmärkningar och satser, hvilka förekomma i samma brochyr och Den Constilutionelles artikel, emedan de gifva ett tjenligt tillfille att skärskåda några af de vigtigare principerna för en folkrepresentation, hvilket ämne för närvarande intresserar den svenska allmänheten framför hvarje annat. I förbigående vilje vi endast tillägga till det medgifvande, som sednast i A. B. gjordes rörande den ensidighet i beskattningsfrågor, som kan uppstå af jordbrukarnes öfvervigt i det norska storthinget, alt denna ensidighet i sjelfva verket icke är annat än en konservatism till egendomsintressets förmån, hvilken just de konservative på denna sidan fjellen förordat. Hvad är det väl som man här visat sig mest frukta i afseende på representationen, och som man mest fört i munnen vid deklamationerna emot den s. k. allmänna valrätten med en låg census? Jo, att den stora mängden af dem, som icke hafva någon egendom, utan blott representera personrätten, skulle genom en sådan vallag få en för stor andel i tillsättandet af folkförsamlingen, eller med andra ord, att personlighetsprincipen skulle göra sig för mycket gällande emot egendomsintresset. Antingen måste man nu hafva orätt i alla de resonnemanger, som blifvit framställda i detta hänseende, eller ock är det tydligen grundfalskt, att kalla den norska