Aftonbladet – 11 september 1845, sida 3

tala instinkt vaknade, öfvergick hans vrede ti raseri, hans hat till fanatism, hans högmod ti oförskämdhet. Allt detta bar dock en stark pri gel af söderns öfverdrift. Markisen var icke hvad man kallar en hand lande man. Hans själskraft förlamades alltid det ögonblick, då den skulle kunnat alstra stor dygder eller stora brott. Med ett ord: monsieu de La Fare var en allvarsam och stolt nolla. Chevaliern, hans brorsson, hade ingenting ge mensamt med sin farbror. Uppfostrad i Paris under uppsigt af en annan La Fare, konsuln bror och regentens gunstling, hade han derstäde erhållit sina seder och grundsatser, något förmil drade af Trianons emanation. -Fullkomlig Liber tin till theorien, förstod han att i praktik an vända alla de konster, dem omständigheterne på kallade, särdeles sedan han kom ut från tornet Vincennes.. Qvick och pratsam, skalkaktig oct omoralisk, älskade han skandalen såsom en förbju: den frihet och sparade ingenting för att få der att mogna. Sådana voro chevalier de Vorbelles förnämsta karaktersdrag. Ehuru han var markis de la Fares närmaste och enda slägting, var dock chevaliern till den grad förtjust i operan, samt hofoch stadslifvet att. han omöjligen skulle förmått sig till att på en kort tid lösslita sig derifrån, för att aflägga ett besök hos sin onkel — (och likväl var det en rik onkel, den han skulle ärfva) såvida icke en olycklig förseelse hade bannlyst honom från hans vanliga sfer. Den ledsnad, han erför öfver att ha fallit i onåd, mildrades dock något vid det förledande perspektivet af en ung, skön ooh dygdig tant — tre särdeles retande egenskaper för en utsväfvande brorson. Då chevaliern första gången inställde sig hos markisen, var markisinnan borta; hon hade farit att afhöra messan i ett af henne sjelf grundadt karmeliterkloster. Markisen mottog sin brorsson med mycken artighet, med uppriktig vänlighet.