Aftonbladet – 11 september 1845, sida 3

j FARA trat nera santa ton a annen Så slutades för chevaliern receptionsceremonienr i hotellet de la Fare. Markisinnan kom mycket sent hem och gick mycket hastigt förbi Vorbelles ; hon var svartklädd och tätt beslöjad, så att han ej kunde se hennes anletsdrag. Han hoppades bli lyckligare under aftonmåltiden, men markisinnan visade sig ej vid bordet; — hon superade ensam i sina rum, förebärande några religiösa pligter, hvilkas uppfyllande hindrade henne att gå ner i salongen. — Din tant är en engel på jorden, sade den gamle konsuln till Rudolf. Hon har de första christnas religionsnit och dygder. Ehuru du är bra mycket äldre än hon, skall du dock ejkunna afbålla dig från att älska och vörda henne som en mör. Du skall isynnerhet finna hos henne denna . medfödda stolthet, som så väl kläder vår familj, denna varma och fasta öfvertygelse, som tillintetgör scepticismen. — Jag talar ej om hennes skönhet . .. icke heller om hennes qvickhet; — hon sjelf fäster ej något värde vid dessa flyktiga fördelar. Chevaliern log åt detta öfverdrifna beröm. Han sade till sig sjelf, att det ju alltid var bruket att med blommor smycka ett offer, innan det dödales, och i sin don-juanska fåfänga ansåg han relan markisinnan de la Fare som sitt offer. (Forts. följar.) —— — GENERAL TOM TnuMB BortRÖFVAD. Enligt ransyska tidningen Vigie du Finiståre, har dverggeneralen på vägen mellan Vannes och Quimper blifvit anfallen och bortförd af några maskerade karlar, utan att man ännu lyckats upptäcka hans närvarande yvitelseort. Sannolikt är historien en puff, hvari provinsbladet vill täfla med Parisertidningarne, — BiKten. Biskopen i Strassburg frågade en sång vid konfirmationen en ung flicka ur Heidelverger-katekesen: Hvad är din enda tröst så i liffet som döden? — Flickan, rodnande, dröjde med varet, frågan upprepades ånyo, och då stammade hon indtligen: Den unge skomakaren i nästa gata — nen han är min fästmanv, (J. B.) :