Aftonbladet – 11 september 1845, sida 2

mörda mig, då må de akta sig, ty min begrafning torde möjligen komma att blifva blodig. ) — Begrafning!... blod! ... mördare! ... O, för Guds skull, lemna allt det der, ropade Vorbelles. — Nu begriper jag hvarföre du i går afton mötte mig med en pistol i banden. MHvilket infernaliskt land detta Provence är! hvad för en ryslig tafla har du icke för mig upprullat! — Jag medger att den icke är vacker; men den är målad efter naturen. — En vacker natur, på min heder! En natur, som skulle komma mig att fly tusen mil ifrån denna fördömda stad. Å — Du gjorde orätt deruti, mycket orätt, min käre Rudolf, ty då flydde du ju äfven din unga och sköna tant. — Åck ja, låtom oss tala om markisinnan, inföll chevaliern. — Detta ämne skall hvila inbillningen från allt hat och allt raseri. Jag känner af henne endast namnet: Marie Ermelinde VHerignau; och åldern... aderton år. — Aderton. år!... Sextio år!... Den stackars markisen är mycket att beklaga... Det ligger så mycken vältalighet i detta enkla uttryck: han är att beklaga! — Villfarelse!... Markis de La Fare är ganska lycklig; markisinnan är utomordentligt dygdig. — Jag tror icke stort på qvinnodygd, och min onkels lycka förekommer mig ganska tvetydig. Tror du icke att man skulle kunna skaka den der lyckan en liten smula? — Markis de La Fare, som varit orsaken till mitt uteslutarde ur adelsförsamlingen, har visserligen förtjenat att jag förödmjukar hans stolthet, svarade Mirabeau. — Också har jag beslutat hämnas den förolämpning han tillfogat mig. — Och detta beslut... är du sinnad att utföra det? frågade Rudolf. — I egenskap af medborgare skulle det vara AA Samma hraf