—— — .tn— . no—— A? mansmidas om mig. Jag utmålas såsom en arg hund, åt hvilken provencalerne böra akta sig att skänka sitt förtroende. At dem, hvilka kommit och berättat mig detta, har jag sagt: Om jag är en arg hund, så är det största skäl i verlden att utvälja mig, ty despotismen och privilegierna skola dö af mina bettv. — Detta svar har drifvit denna högmodiga adels afsky till det yttersta; pösande och dum, som den är, retas den af de entusiastiska rop, hvarmed folket beledsagar mig. I går afton var det som den egentliga stormen utbröt. Markis de La Fare, din morbror, åberopade en gammal förordning af år 4620, i anledning hvaraf jag förnekades rättigheten att hafva säte och stämma bland Provences adel. Etfter att hafva gjort allt, hvad göras kunde, för att reta mig till någon öfverilad handling, togo de, då de sågo detta sitt försök misslyckas, det partiet att formera en deliberation, som uteslöt mig af det föreburna skälet, att jag var godsegare på landet, men icke egendomsegare i staden. — Jag kan icke inse hvari denna stora skillnad består, anmärkte Vorbelles. — Den är ingen, den är illusorisk, återtog Mirabeau. — Detta är dumt, lågt, olagligt och befängdt. Alla rättänkande menniskor hbafva ogillat denna låghet. Från alla håll har man hör! klagomål öfver adeln. Och vet du hvad adelr svarade? .,. Här skall du få höra: )Vi ville, föj hvad pris som: helst, göra oss af med Mirabeau om det ej hade lyckats oss, så hade vi föroläm pat honom; och om han då hade dödat en a oss, så hade han ej sluppit ut med lifvet, utar att trampa på allas våra döda kroppar. — SÅ tänkte de genom mord rättfärdiga sin obillighet. — Mord!... men det är ju förskräckligt! sad Forbelles. ; — Allt detta, återtog Mirabeau, — komme; att hafva de följder, som ödet vill; men om de ) Ordagrant ur Mirabeaus bref till herr de Comps