Aftonbladet – 11 september 1845, sida 1

— Jag vet icke, min herre. — Vid hvad tid plägar grefven vanligen komma hem? — Grefven kommer vanligen hem emellan tio och elfva — då, när han skall äta frukost . .. Hå! — hör då! hör då! — ropade Andre. — Hör hvilka bifallsrop, hvilka vivatrop! ... Hör sådana glädjerop!... Det är grefven, som kommer hem och som omringas af folket. Det var verkligen Mirabeau, som återvände till sin bostad, vid bullret af den entusiasm, som hans blotta åsyn alltid förorsakade hos dessa vulkaniska hufvuden, stekta och kalcinerade af söderns sol, såsom han sjelf yttrade. — Hell triumfatorn! — ropade Vorbelles, då Mirabeau inträdde; härvid bugade sig chevaliern ända ned till golfvet. Mirabeau var så van vid detta slags hyllningar, att han ej märkte det skämtande uti chevalierns helsning, och utan att bry sig mycket om sorlet under fönstren, räckte han handen åt sin vän, sägande med hjertlig ton: — God dag, chevalier; har du sofvit godt? — Fullkomligt. Min bädd hade en orientalisk mjukhet. — Den var bältre än våra bäddar i Vincennes, är det icke så? I — Kommer du ihåg den lyckliga tidpunkt, då vi vistades i Vincennes? Minns du huru vi välsignade våra hederliga slägtingar, som beredde oss ett sådant trefligt lif i denna håla, hvars blotta minne väcker min harm? — Jag skulle hundrade gånger hafva tagit lifvet af mig, om Sophies bref icke varit och om jag icke haft dig, Rudolf, ;hvars jovialitet aldrig gaf vika, midt under alla