Aftonbladet – 9 september 1845, sida 2

ljus, som stod på bordet, och med den andra en pistol, som låg på kommoden, gick han ned för alt öppna porten. Då han kom midt emot den inträdande, skakade Mirabeau sin pistol och frågade: — Hvem är du? Ett gapskratt var det svar han erhöll. Mirabeau studsade; efter något uppehåll sade den fremmande: — Mirabeau, stoppa ned ditt vapen och omfamna din vän, Vorbelles. — FVorbelles! — Chevalier de Vcrbelles i Provencel — Vorbelles i dina armar, svarade den ankommande, i det han omfamnade Mirabeau; Vorbelles, fallen i onåd, landsförvisad, genomblöt, stelfrusen och hungrig. Jag skall förklara allt det der för dig: det är en riktig roman. Beklagligtvis är den sammansatt af idel verkligheter och — hvilka verkligheter? ... o min Gud! — Se, Mirabeau, se här är en, och det är icke den minsta, tillade chevaliern i det han visade sin vän den regnvåta kappan, som tyngde på hans axlar. — Nå, inger jag dig icke medlidande? fortfor han, i det han kastade en komiskt sorglig blick på vattendropparne, hvilka föllo från hans kappa, då han gick uppför trappan. Mirabeau kunde ej afhålla sig från att skratta. Medlidande? upprepade han. Nej, tvärtom ser du mig hänförd af beundran. Man skulle kunna tro, då man ser dig, att du vore den präktige hertigen af Buckingham, som gick till Anna af Österrike och lät rulla för hennes fölter de illa fastsydda perlorna på hans dyrbara mantel, — Buckingham så mycket du vill, svarade Vorbelles; men i närvarande ögonblick säger jag dig, att Buckingham är hungrig, att Buckingham fryser, och att han ej skulle ge ett öre för hela drottningen af Österrike. — Stig in, här är eld; sade Mirabeau, ledsagande