vid den tidpunkt, då hela Frankrike beredde sig till val och utnämningar i och för bildandet af Generalstaterna. Han hade således under en hel månads tid dagligen bivistat den arena, hvarifrån skulle utgå de representanter, hvilka voro kallade att gifva sitt fosterland en konstitution. Nationalförsamlingens tillkommande styresman syntes häftigt upprörd och hans hand slöt sig ofta krampaktigt kring den smala posten, som åtskiljde de håda fönstren. Hans alltid glänsande och lifliga blick gnistrade af vrede och hat, då han händelsevis fästade den på ett gammalt högt hus, beläget vid torgets motsatta hörn. Der bodde markis de La Fare, förste konsul i staden Aix och syndikus för provinsstaternas adel. Chefen för landsortsadeln och försvararen af folkets rättigheter kunde således från höjden af sina balkonger möta hvarandra, när de ej i statsförsamlingen befunno sig ansigte mot ansigte. Alltifrån öppnandet af denna statsförsamling, hade syndikus alltid sökt utesluta Mirabeau från sin ordens sessioner, och den ihärdiga ifver han ådagalagt, för att nå detta mål, hade sedermera föranledt de häftigaste uppträden mellan konsuln och tribunen. Dagens händelser hade förverkligat konsulns hopp, ty det var, säga vi, med ett hatfullt uttryck som Mirabeau fästade sin blick på markis de La Fares hotell. Riquettys son, hvars högmod var förödmjukadt, tänkte kanhända på någon hämndplan, då ett slag på porten, belägen under fönstret der han stod, kom honom att luta sig ut, för att se hvem det kunde vara, som kom så sent. — Hvem är der? frågade han med kort och befallande ton. Mannen, som han tilltalat, hade cke hört bans fråga, emedan ett nytt slag af vortklappen kom bela huset att runka. Mirabeau, förargad öfver alt ej få något svar, Irog sig ifrån fönstret; i det han utstötte en dugig provinsed samt fattade med ena handen ett