Aftonbladet – 9 september 1845, sida 2

— —-——— oe troligen uppbygdt af någon rik borgare, såg man, på en mörk botten, sådan som Rembrandts, de små lysande rutorna af ett litet fönster, hvars luckor stodo öppna. En ungefär fyratioårig man, hvars skugga aftecknade sig på rutorna, satt och skref vid en byrå af valnötträd och strök som oftast. med handen öfver sitt gråspräckliga hår. Emellanåt steg han upp af stolen, hvarvid en hastig och högljudd knarrning i golftiljorna tillkännagaf en stark och bestämd vilja hos den, som sålunda spatserade från den ena ändan af rummet till den andra. Rätt som det var afstannade promenaden, lika hastigt som den hade börjat; — då skiljdes fönstergardinerna, de båda fönstren öppnades på en gång och den hemlighetsfulle vakaren utsatte sitt ansigte för blåstens och regnets förenade åverkan. En lykta, hängande på ett snöre, midt emellan tvenne träd, vaggade af och an, lik pendeln i ett ur och spridde, då och då, ett flyktigt, blåaktigt sken. Om någon hade med ögonen följt den fantastiska leken af detta sken, följt den i det ögonblick, då ljusstrålen träffade den okändes ansigte, säkert hade då ett ovilkorligt rop halkat öfver betraktarens Jäppar; och om vidskepelsen aldrig så litet blandat sig i spelet, hade han trott sig se ett af de rysliga hufvuden, som af medeltidens bildhuggare blifvit anbragta på domkyrkoväggarne. Den okändes ansigle var i sanning afskräckande; särdeles om man såg det i denna omvexling af ljus och skugga, som tycktes gifva det en fladdrande rörelse. På det lurfviga, tofviga håret, de spelande ögonen och de tjocka ögonbrynen, på näsan och munnen, hvilka tillsammans liknade ett vildsvinstryne, samt på de af djupa koppärr vanställda kinderna, på alla dessa drag kunde man snart igenkänna Gaäbriel-Honorå de Riquetty, grefve af Mirabeau, som efterverlden kallar helt simpelt Mirabeau. Han hade anländt till Aix den 8 Januari, just