Aftonbladet – 9 september 1845, sida 2

(Införes på begäran.) OM UNDERDÅNIGA KALASER OCH TAL. Endast på nägra få ställen har man officiellt firat H. M. Konungens föde!sedag; den sorts glädjen och de högtidliga talen hafva ej hörts till på den fjerde Juli, utan folket har för det mesta sjelf måst fira sina hyllningsfester, utan att få det nöjet höra sina känslor uttydas och förklaras af dem, som förr, både då det passade eller icke, uppträdde som dess målsmän. Ett kalas, med thy åtföljande skålar, betyder i det hela föga, då det tillställs af en hög embetsman, som af kunglig nåd erhållit sin plats; men det betyder mycket, när en sådan på en gång afbryter sin diet och, i stället för att öfversvämma landet med sin förtjusning, förblifver stum som ett outransakligt öde, på den dag då nationen har fått vanan att finna ett uttryck för sina känslor. Det märkvärdiga ökas ännu mera derigenom, att det finnes en fraktion och dess organer, som anse sig tillständigt att förlöjliga hvarje fest man anställt till Konungens ära, och att desse just äro desamme, som under Carl d. XIV Johans regering med den mest mikroskopiska skarpsynthet upptäckte och med svassande vältalighet beskrefvo hvarje solgrand af sann eller imaginerad belåtenhet, som yttrade sig på Carlsdagen, och som gjorde att den 28 Januari rigtigt var ett Petri fiskafänge för tidningarne. Hela stimmar af förtjusning, prörda känslor,, vunderdånig glädje,, vördnad, enLusiasm 0. s. Vv. kommo då på en gång in i spalterna, så att theras nät gingo sönder, och herrligheten gick som den kom. Man hade derför rigtigt nog allting ogjordt till nästa gång och fick sålunda en pglad anledning att åter ställa till ett kalas, som skulle gälla för opinionsfest, och meta upp åtminstone en liten beläterhetsunge på den stora dagen. Detta nit, som blott för den vigt, man lade på sådana fester, ibland föll sig något löjligt, klandra vi ör öfrigt icke; ty vi tro, att vördnaden för Konunsens person är det oeftergifliga betinget för styrkan af en konstitutionel styrelse, der Konungen bör utgöra föreningspunkten för allt ädelt, allt stort och lt skönt, hvilket rör sig och lefver inom nationen, å i tanke som handling. Man kan således ej finna annat, än att det höfves ill ex. en landshöfding, som af Konungen, i hans tad och ställe, är ställd i beröring med folket, att segagna tillfället att fira en dag, som är eller åtninstone borde vara dyrbar för hvar och en, som ror att ett konungavälde är nödvändigt för det heas beständ. Man fordrar af en sådan embetsman, utt han är en Konungens man, viss att han, om an förstår den saken rätt, äfven är folkets. — Vanligen har det förr varit länens höfdingar, som irligen på hvarje märkelsedag blifvit underligen uppäckte till sannskyldig sjelfverksamhet, och, utan stöd