Aftonbladet – 6 september 1845, sida 2

nordningar, hvad kustoch skärgårdsbevakningen eträffar, likna de drag, som en nybörjare i schackpel utför på det framför honom liggande schackbrälet. Omdömet är hårdt; men vi hafve icke fällt det, tan att se oss i stånd, att, när som helst, försvara letsamma. Och huru ser det annars ut inom Hr öfverstens och t. f. tuildistriktehefens förvaltning? — Började van icke densamma med att tvinga en oförvitlig tjensteman att taga afsked, af blott det skäl, att bemälde tjensteman uppnätt den ålder, då ban, enligt tullörfattningarne, var pensionsmessig, och utan att Hr öfversten gjorde något afseende på, att Hr öfversten sjelf vid tillträdandet af sitt förordnande befann sig i samma framskridna ålder, dock utan att kunna göra anspråk på någon pension, alldenstund han icke en enda timma förut varit i tullverkets tjenst? Hafva icke flere personer, genom slarf på chefskansliet. hållit på att gå förlustige stora penningesummor? Har icke, under Hr öfverstens tjenstetid, en balans på flere tusende riksdaler yppat sig i konfiskationskassan? — Har icke Hr öfversten gång efter annan öfverträdt tullförfattningarnes uttryckliga föreskrifter? Har han icke till och med i sitt öfvermod, för att ej säga elakhet, gått så långt, att han hos generaltullstyrelsen anklagat en person derföre, att denne uppfyllde sin pligt och ej ville låta en af Hr öfversten begången olaglighet oanmärkt passera? Utverkade Hr öfversten icke hos general-tullstyrelsen bemälde persons transport till södra tulldistriktet, och drog han icke försorg om, att denne persons förman äfven erhöll transport af det skäl, att han icke kunde förmås, att mot en underlydande missbruka sin myndighet och tvinga honom att nedlägga ett Hr Öfversten graverande beslagsmål? Har icke Hr öfversten nyligen mot en härstädes bosatt Handlande tillåtit sig ett så ytterst lagstridigt förfarande, att det mot Hr öfversten väckt den allmännaste ovilja och indignation? Har icke Hr öfversten nedlåtit sig att trakassera flere personer på blotta misstankar, att de lemnade offentlighetens organer notiser om hans lagstridiga och förnuftsvidriga beteenden? Har han icke hos en fattig kustvakt låtit verkställa sjfpantning och det oaktadt tvingat honom, att, halfnaken och i det hårdeste väder, förrätta sin tjenst. Ar ett enda ord, ett enda jota, af hela denna vackra meritförteckning, som ännu flerfaldigt skulle kunna ökas, osant? Aro vi kanhända icke i stånd, att, när som helst, faktiskt kunna styrka desamma? Försök, Hr öfverste, försök att vederlägga oss, att drifva oss till ljugare! Ir öfversten är en stor experimentmakare, och det ena försöket kan ju vara lika godt som det andra. Det är icke så helt och hållet afsigtslöst, att vi just nu ånyo bringa Hr öfversten och hans mandater på tapeten. H. M. Konungen befinner sig i dessa dagar i vår stad, och det kunde derföre icke vara så alldeles ur vägen, att en rekapitulation, sådan som den ofvananförda, anställdes med vissa ställningar och förhållanden inom det distrikt, hvars tillförordnade chef Hr öfversten, besynnerligt nog, ännu fortfar att vara. Icke alltid skall det väl kunna lyckas beställsamheten, att från Hans Moj:is bord bortiaga de nummer af vår tidning, hvilka för Hr öfversten kunna vara obehagliga och graverande. Må sedan en undersökning af saken följa! Vi för vår del, om vi blifva indragna i densamma, hafva ingenting att befara; långt snarare skulle vi derföre, på sätt och vis, stadna i mycken förbindelse. Många nu i djupet slumrande krafter skulle då kunna frammanas och åstadkomma verkningar, som inbilskheten, öfvermodet och kortsyntheten för närvarande icke ens kunna ana. Eden, den vigtiga, den inför Guds åsyn aflagda, har en stor förmåga att lösa bandet på mången tunga, som nu måste förstummas, måst iakttaga tystnad, för att icke hennes egare skall blifva trensporterad till Trelleborg eller Haparanda. — Hr öfversten har en gång lätit undfalla sig ett yttrande om en kedja, som skulle sprängasn, tror Hr öfversten sig genom några vissa personers orättmätiga transport hafva ästadkommit en sådan der sprängning, så kunne vi försäkra honom, att han i högsta måtto har missräknat sig. I den kedja, som han, hvad oss beträffar, har att spränga, heter den ena, yttersta, länken Rätt och den andra Sanning, och dessa låta sig icke spränga hvarken igenom transporter, hotelser eller — Uriabref. Det förhäller sig med denna kedja som med de fjettrar, med hvilka, enligt mythen, gudarne bundo Fenrisulfven: de se stundom bra svaga och klena ut; men brista aldrig. Tror Hr öfversten oss icke på våra ord, så kan han ju på erfarenhetens väg vinna öfvertygelse om, att så verkligen är förhållandet.