Aftonbladet – 4 september 1845, sida 3

(Införes på begäran.) YTTERLIGARE OM BETRYCKET I UPLAND. Då ingen klagan försports från denna trakt (Brc härad) skulle man måhända tro att här allt är väl och likväl är det långt derifrån. Arbetslöse och tig. gare belägra de boningar, der nöden ännu icke står för dörren och afvisar dem. Undantag kunna gifvas men i allmänhet är rågoch hveteskörden under me: delmåttan, korn och ärter gifva missvext, och potatisen, som man började halfvext upprifva, komme säkert att gifva klen skörd. Under sådana förhållanden hade varit väl om orten hade blifvit förskonad från andra hemsökelser, men ett ondt kommer sällar allena. Vägbyggnad och vargar lägga sten på våra bördor. Att desse — vägbyggnaden och Vargarne — äro olyckor för orten, skall ses af följande. En del af vägen skulle omläggas mellan Tibble och Gran. Statsanslaget, 15,000 rdr bko, ansågs af de fleste ganska hederligt. Likväl begärdes och erhölls något arbetsbidrag af häradsboerne. Det är denna beredvillighet man nu får bittert ängra. Just som man nu ej rätt vet hvilket man skall göra först — tröska, så, skörda eller herga, ty allt är lika brådskande, — kommer kronofjerdingsmannen (huruvida han är skyldig att uträtta slika ärender, må han sje fundera på medan han springer) och han budar ti vägen. Efter detta jobsbud stannar tröskverket, dragarena spännas från skrinda eller harf, skörd och sådd få vara. Man skall, allt efter antalet af de hemman man brukar, till väge on med 4, 2, 3, 4, 5 par dragare och dubbelt så många karlar. Det händer sålunda att flere karlar uppbudas på dagen från en gård. än man der har att disponera. Om man nu har långt till vägen, så måste man gifva sig åstad sen förut, och den dagen kunna ej dragarena användas i bruket. Man får dem sedan äter om 4 å 2 dagar, men ömfotade af gruset och uttröttade, så att man måste bestå dem en hvilodag. Men huru går det då med skörd och sådd? De få vara. Hvarföre? Ty vägen skall Brusas. Är då dermed angelägnare än med skörden, sådden? Nej, det har väl ingen klok menniska påstått. Det torde dröja länge ännu innan den der väger blifver allmänt befaren; men det stycket som hetes vara färdigt, det skall grusas — gru så att det ser nägot ut. Oviljan och harmen häröfver äro allmänna, men häradsboerne få skylla sig sjelive, som åtogo sig arbetsbidraget, och som, i förlitande på cheferne, icke n förbehöllo sig att ej blif budaue under andtid. Arven detta onda har likväl, för en och annan, hat ett godt med sig. Ficre, som ville begagna sig af ti jet att sälja några tunnor råg till undsättningskommitteen i Ur psala, blefvo härifrån hindrade. Var det något godt deruti? Jo Var det så, ty de bade bara fått släpa hem sin råg igen. Huru kunde detta ske? Jo, kommitteen hade lofvat alt betala 45:, å 46 rär för ny råg, men fick behofvet så bastigt fyldt, att detta anbud, som skulle stå öppet till den 926 Auzusti, återkallades redan d. 20. I länet kunde detta ej blifva bekant förr än d. 24, hvadan de som, i de d-garne, gåfvo sig åstad, fingo vända om igen med sin vara. De oudgjordes väl litet bäröfver, men vi and:e, som ej hunno åstad, lugnade dem och sade, att som kommitteen är välmenande och barmhertig, så bör den ock ske barmnertighet tillbaka. Nå, än vargarne då? Jo de äro nu b!efne en rikLig landsplåga, de gå i skaror och fälla hästar, oxar, kor, får, i parti och minut, på dagen eller natten, ut som det faller sig. Sagiandet tilltager årligen, Y Vargarne föröka sig i ro och frid, och mången Orpare och backstugusiltare be gråter den oc rsättliga örlusten af sin enda ko. Åfven härutinnan få häadsboerne skylla sig sjelfve: 4:0 är det ju deras fel! tt de hafva kreatur, 2:0 att de ej betala drygare. kottpengar, 3:0 att de ej vid skallen kunna knipa jargarne. Men jägeribetjeningen då? Af den begär risserligen ingen, alt den skall utöda rofdjuren; nen nog tycka somlige, att den kunde låta bli att, m vintrarne, förmedelst utlagde dödade hästar, som ib. ej förgiftas, framföda de vargar vi bafva och hitocka flere. Dock, äfven häruti är något godt. Det nä lära oss, till vår uppmuatran och tröst, att äfven :e, som ej få så, och ej skära, och ej församla i lalorna, ändock skola uppehållas. Men, hvilken skall msider uppehålla alla dem som skola uppehållas? aret derpå är ej lätt; men låtom oss tro, att den rsyn, som låter jägeribetjeningen vara ett medel tt föda rofdjuren i skogen, nog äfven finner model tt uppehålla menniskorna. s omar vems RSA EROREA ut och billighet hos arbets15,