lemningar. NNK — Aftonbladets musikreferent, herr —u— har begärt rum i tidningen för följande: Dagligt Allehandas omdöme år 1838 om her: Lindblads kompositioner. (Se Dagl. Aileh. för d 2 S och 40 Aug. nämade år.) Denna uppsats är dela i 3 artiklar och har till öfverskrift: Hr Lindblads svenska visor och nyare sånger ) Uti första artikeln heter det, att herr Lindblad ä: ojemn i sina kompositioner; hvad han i det ena ö gonblicket bygger upp, rifver hsn ned i det andra Vidare säges, att hv L. söker imitera Beetboveh, äf. vensom det berättas. att han i Geijers sällskap gjor: jen lysande början på sin artistiska båna. Härpå föl tjer en refiexion öfver våra artisters mindre lyckliga ekonomiska ställning i allmänhet. . Den andra artikeln innehåller en sträng recension öfver texten till Atterboms Svenska visor. Den tredje artikeln lyder som följer: Musiken i de Svenska Visorne har nästan öfverallt samma karakter. Visorne hafva alla tycke af hvarandra, som fruntimmersansigtena i Konstoch bNyhets-magazinet. Vis gen gå somliga i dur och ndra i moll — men hvad Hr Lindblads kompositioner i allmänhet beträffar, så har msn verkeligen Svärt att urskilja hvilkendera tonarten som uti dem spelar hufvudrolen. ty der är en så ständig vexling af dur och moilltreklanger, att grundfärgen blir öfversmetad. Derför skiljer sig en komposition af Hr Lindblad ifrån en t.ex. af Weber, som ett stycke kattun från det biå himlahvaltvet. Fruntimmer tycka mycket om kattun — de tycka också mycket om Hr Lindblads kompositioner. Ett stycke kattun vet hvarje piga att värdera — himlahvalfvet — nå ja, kunde det mätas upp med aln, och säljas för någorlunda b:lligt pris, så kanske skulle det duga rätt bra till klädning. Men azurn är, åtminstone för ögonblicket, icke någon modefärg — deremot ligga Hr Lindblads sånger nu på alla klavår. Men apropos af moder. Den menskliga uppfinningsförmägan måtte i afseende pä dem vara ganska inskränkt, emedan man ständigt ser hur gamla moder äter tagas upp. Så har Hr L. gjort i sina pvisor. Han har i dem börjat återinföra cen stäniigt rörlig bas. Sådant brukades i den goda gamlan atiden. Det torde icke vara många som känna till en viss Hr Jonsson, den der lefde under Konung Adolf Fredriks tid, och till hvars Drottning han dedicerade en samling af honom komponerade visor. De linka också fram så dör på en ständigt rörlig bas. En komposition som hvilar på en sådan bas pförekommer mig alldeles som en person som går på stylior. Han kan icke stanna, utan om han vill det. ,så måste styltorno likafullt vara i en jemn rörelse. Om att klifva på styltor det sålunda är den naturpligaste gångmethoden, så är äfven den ständigt rörliga basen den naturligaste bas. Det torde emedlertid finnas en och annan som gör sig ett annorp!u:da beskaffadt begrepp om ordet bas. (Härefter följer en speciel kritik öfver de utgifna sångerna, hvilken utrymmet ej tillåter oss att intaga. Slutligen heter det:) Vill man emedlertid hafva ett centraliseradt omdöme öfver arten af Hr L:s musikaliska foster i allmänhet, sådan den är af oss uppfattad, så är det: patt i dem salsen ej är ren, att rylkm oftast sakpnas, alt melodien på många ställen är bunden af sharmonien, att modulationerna äro kantiga och tvära, och att, så vida man ej tager molnet för Juno, man ej ertappar någon originalitet. Sådant var Dagligt Allehandas otadöme öfver herr Lindblad som kompositör, under en tid, då hans pojularitet redan vunnit stadga, och större verk af horom, såsom operan Frondörerna, och sinfonien, relan varit offentligen gifne. Sju år sednare föranstalar samma tidning deremot en fullständig apoteos ill herr Lindblads ä och förklarar tillika de kriici, som af sitt kall funnit sig befogade alt anmärca några i herr Lindblads sednaste arbete förekomnande brister, för o yntar, oförskämdan, okunigan, Moförsigtigan, otympligar, oefterrällligan, Ojeipliga, inbilska, obskura, förargligan och korkade — my , okritikaster och medelmåtor, som skifte spärra upp och sloka ned öroen,, fastna i pets, och, i förenämnde egenskap f myggor, ,ihjolslås dussintals, af hr xi Bagl. Alehanda. För Sgt äro enligt Allehandas tana, behätade med kaoti tankeförmåga, pförvirade begrepp, aund samt hvarjehanda personliga vagheters, — (Aila dessa sinnrika uttryck finnas i uUlehandas artiklar rörande herr Lindblads sednaste ånger.) ; Det är omöjligt, att en och samma tidning kan ttala till den grad stridiga åsigter af et och sam-l: ia ämne, utan att i det ena feilet ha bestämdt orätt. rågan biir således, hvad omdömet öfver herr Lindlads kompositioner viakommer, naturligtvis denna:!s ar Allehanda ljugit 2838 oller 4845? I — Dessa artiklar uppgifvas visserligen vara insände: men sakna signatur eiler namnteckning, och då lv Alleh, Red. dessutom icke reserverat sig mot de-j: ras innehåll, så måste min antaga, att Redm in-!c