Aftonbladet – 4 september 1845, sida 1

Hermanda, lycklig och stolt öfver så mycken kärlek, betänkte icke att hvarje tilländalupen dag föll tung på hennes hufvud, under det att en dag af Anatoles lif icke var annat än en vattendroppe uti en omätlig sjö. Allt för snart erfor och insåg han följderna af sitt fel, men allt för sent deremot det dåraktiga uti sina förhoppningar. Tvenne års lyckligt äktenskap hade insöft henne uti en bedräglig säkerhet. Men under denna ständiga sammanvaro hade Anatoles passion för henne kallnat. En dag inställde sig vid hans uppvaknande denna förskräckliga tanke, att han vid två och tjugu år, dertill rik, vacker och af hög börd, var förenad med en gqvinna, dubbelt så gammal som han sjelf. Det var då bindeln föll från hans ögon och han såg Hermanda sådan hon verkligen var. Utstyrd med ett sällsynt koketleri, en konst lika svår som dyrbar, var hon ännu vacker, men om han öfverraskade benne innan hon med konstens biträde hunnit dölja de härjningar tiden intryckt på hennes anletsdrag, då var illusionen på ett grymt sätt tllintetgjord. Iennes tinningar började blifva ihåliga, hennes hår tunnt, hennes läppar bleka, och man sökte förgäfves efter de rena och fint bildade drag, som förr gjorde hennes mun så retande, Hennes ögon voro visserligen ännu vackra, men hade förlorat denna glans, denna sammetslenhet, som äro ojäfaktiga tecken till ungdom. Det genomskinliga uli hennes så fina bud bade försvunnit och en om framskriden ilder vittnande glans hade intagit dess ställe. Stuteligen började på hennes panna bilda sig små knappt märkbara streck, som tyvärr förkunnade den snara ankomsten af första skrynklan: depna första fåra, som tiden plöjer på det vackra ansigte den snart skall förhäria. Anatole insåg då fullkomligt skillmaden dem emellan. Han kände en isande köld i hjertat; men ädelmodig, oaktadt den smärta han erfor, att se sina drömmar om sällhet tilliotetsjorde, visade han sig alkid npp