Aftonbladet – 4 september 1845, sida 1

M:me de Marinval syntes rörd, men föreställde honom olikheten i deras ålder. — Hvad betyder den, svarade den förälskade token, då ni är den vackraste af alla qvinnor jag sett. Jag är för ung, säger ni, nåväl, så mycket bättre, jag skall då hafva desto längre tid att tillbedja er. Hon tillade att hon hade en dotter uti pension i Paris; derpå svarade han: — Om hon är liten, skall jag kalla henne dotter, om hon är stor skall jag kalla henne syster, och ni skall då hafva tvenne barn att älska och banna. — Men om en dag, sade hon till hälften öfvervunnen, om en dag, ni, trölt vid denna förening, skulle förbanna det ok ni nu vill pålägga er. om Bi ute i verlden träffade en annan qvinna .... — Aldrig!... och dessutom hvad behöfva v väl verlden, då vi äro lycklige, låtom oss qvar blifva här, alltid ensamma, alltid tillsammans . . .. O! hvilket ljuft lif, Hermanda. Ack! M:me de Marinval slutade med att hörs hjerlats röst, som talade till förmån för den vackr: ynglingen, i stället för förnuftets. Hennes hjerta had Ika litet åldrats som hennes änsigte. Passionerna är vid fyratio år änvu icke slocknade, de hafva ofta en slutlig kris, då de för sista gången uppvakna och visa sig då som mest häftiga och våldsamma — M:me de Marinval gifte sig med Anatole och glömde under kärleksruset sitt stackars barn som var a just i en ålder då det kade så stort behot af en mor ömhet och smekningar. Under de begge makarnes samtal förekom al drig ett ett enda ord om det från hemmet för visade barnet, så upptagne voro de af sin eze sällhet. Anatole var till och med okunnig on sin stjufdotters namn. — Det var endast en lån; I hänryckning, en oupphörlig kärleksmelodi. Ana tole tillbragte sitt lif vid sin hustrus fötter oc