Aftonbladet – 4 september 1845, sida 1

IQVINNAN VID FYRATIO ÅR. z Det gifves måhända knappt någon man, som icke varit intagen af en häftig passion fören fyratioårig qvinna, och detta just vid inträdet i lifvet, uti ynglingaåren. Orsaken härtill är icke lätt att förklara. Hvarföre hembär väl denna blomstrande yngling sina önskningar och sin hyllning åt en qvinna, som redan inträdt i slutet af sin sommar? Huru : kommer det till att han, som kan liknas vid en vacker och liflig fogel, slår sig ned på ett till hälften förtorkadt träd? År det månne ej derföre, att lifvet och kärleken hos en själ vid aderton år äro så rika att de flöda öfver sina bräddar. Vid aderton år darrar man ännu för en qvinna, tilltalar henne knäböjande och beundrar henne i tysthet, man visar med ett ord en tillbedjansvärd enfald och en alldeles förtjusande tafatthet. Men vid ögonblick af hänförelse och djerfhet, vid månans sken och ut ensligheten, då inställer sig förtviflans med oct den rädda ynglingen blir sublim genom sin djer het. En ung flicka skall icke förstå denna vältaliga blyghet, denna beslöjade blick, denna hastiga rodnad, en ung qvinna skall vara nog obarmhertig alt göra en sådan älskare till föremål för sitt åtlöje, men en qvinna vid fyratio år deremot skall, smickrad af en dylik henne vid slutet al sin eröfringsperiod egnad hylning, visa si; god och öfverseende, hon skall behandla älskaren som ett barn, hvilket under denna titel erhålla tusende ynnestbevis, som det ej gick an att be vilja den unge mannen och sluteligen.... De är den alltid förnyade och alltid nya berättelser om Sårgine, denna elev af kärleken. Anatole de Loisy hade blifvit uppfostrad a sin tant, elt förträfiligt fruntimmer från det för flutna århundradet, hvilken, under det hon sjel åldrades, hyste den inbildningenyatt verlden ännt förblifvit sådan hon på 4700-talet eller derom kring lärt känna den. Anatole, som bebodd Ae