Aftonbladet – 4 september 1845, sida 1

ett gammalt slott, några mil ifrån Toulouse, hvil-! ket han aldrig lemnat, var vid tjugu år, vacker som en engel, oskuldsfull och naif som en ung flicka, brinnande och passionerad som alla söderns barn. Tanten hade låtit honom läsa en bop riddareromaner, hvarigenom han blifvit chevalerisk, alldeles som i den gamla goda tiden, då kärleken ännu hade sitt eget bof. Van att bögakta och vörda fruntimren, företog han sig att tillbedja dem alla. Tillbringande sitt lif uti enslighet, lemnade han, under sina långa promenader öfver fälten, fritt lopp åt sin inbildningskraft och meddelade, lik detta intagande barn, som bär namn af Cherubin, sina drömmar, sina begär och sin bänryckning åt träden, blommorna och skyarne. Men ack! vid återkomsten till det gamla slottet, der han endast fann sin goda tant och 2 å 3 gamla vördnadsvärda enkor, som ofta besökte henne, försvann förtrollningen, och den arma gossen skyndade förtviflad att instänga sig på sitt rum, kastande oroliga och brinnande blickar emot den stora staden Toulouse, der enligt hans föreställning alla fruntimmer borde vara vackra. En dag öppnades rportarne till ett närgränsande slott för att emottaga m:me de Marinval. Anatole såg henne, blef förtjust, förblindad, och alldeles galen af kärlek. M:me de Marinval var nära fyratio år, men man skulle knappt trott henne vara mera än trettio, så frisk var hennes hy, så lifliga hennes ögon, så smidig hennes vext. Enka sedan några år, hade hon nu, för att låta verkställa några nödiga reparationer, anländt till sin landtegendom i södra Frankrike, der hon ärnade tillbringa sommaren, En månad efter benfies ankomst låg Anatole vid hennes fötter, utropande under förtviflan och med tårfulla ögon: — Om ni förkastar min kärlek, om ni nekar att förena ert öde med mitt, så dödar jag mig.