Aftonbladet – 3 september 1845, sida 1

burgska dekanters närvaro, den heliga Nattvarden. Nu inföll måndagen efter palmsöndagen, den dag, som var bestämd att försona honom med den verld, der han gjort ett alltför tilltagset försök att sjelf utkräfva sig rätt. Man hoppades ännu öfverallt i staden, att han skulle blifva benådad. Ledsagad af en stark vakt, trädde han just ur sitt fängelse, med tvenne sina barn på armarne, ty detta hade han uttryckligen utbedt sig inför rättens skrank; theologen Jacob Freising följde honom ut genom fängelsedörren; ett sorgligt hvimmel af vänner och bekanta trängde sig fram, för att trycka hans hand och taga afsked: — då i detsamma kastellanen på, det kurfurstliga slottet med förvirrad uppsyn trädde fram och räckte honom ett papper, som en gammal gumma bedt honom öfverbringa. Med en förundrad blick på denne man, som han blott föga kände, mottog Kåblhaas sedeln och öppnade den, hvarvid förseglingen med munlimmet och blyringen genast kom honom att tänka på 2igenerskan. Men huru skildra hans förundran, då han läste följande underrättelse: Kohlhaas! Kurfursten af Saxen är i Berlin. Han har redan gått förut till afrättsplatsen, och såvida du bekymrar dig att veta det, kan du igenkänna honom på en hatt med blåa och hvita fjädrar. Afsigten, hvarföre han är kommen, behöfver jag icke säga dig. Så snart du är jordad, ämnar han låta uppgräfva dig och taga asken med sedeln. Din ElisaBeth., — Kohlhaas ville fråga kastellanen, öm han Hände den, som lemnat honom sedeln; men mannen skjjfde i alla leder. Väl öppnade han rhunnen för att tala, och började: Kohlhaas, denna gumma — men vid dessa ord förlorade han målet och blef undan