och tog ett steg tillbaka för denna skepnad, som med en kall och stel blick, lik en marmorbild, iter nedsatte sig på pallen. — Och hvilken fara hotar då mitt hus? — sporde jag vidare. — Qvinnan fattade ett blystift och i den andra handen en bit papper, kastade det ena benet öfver det andra och frågade, om hon skulle uppskrifva det åt mig. Och då jag endast af förlägenbet för de många åskådarne svarade: Ja, gör sål fortfor hon: Välan ! tre ting uppskrifver jag dig här: Namnet på den sista regenten af ditt hus; det årtal som skiljer honom från sin regering, och dens namn, Sedan hon i allt folkets åsyn gjort detta, steg bon upp, tillsmetade sedeln med munlim, som hon fuktade på sina läppar, och förseglade den med en signetring af bly, som hon bar på sitt mellersta finger. Och när jag nu nyfiken, som du väl kan föreställa dig, griper efter sedeln, säger hon: Icke så, höghet! — upplyfter en a sina kryckor och pekande dermed fortfar hon: af mannen med fjäderbatten, som står på bänken der borta vid kyrkdörren, bakom alla an dra, inlöser du sedeln, när du har lust. — Ful af förundran, stod jag såsom förstenad, utan at kunna återvinna fattningen, under det hon, efte: att hafva igenläst skrinet och tagit det på ryg gen, blandade sig i hvimlet och försvann. Till min tröst återkom i samma ögonblick der riddaren, som kurfursten sändt till slottet, oci anmälte leende, att rådjuret redan var slagtad och af tvenne jägare buret till köket, hvartil han sjelf varit ögonvittne. Välan, sade kurfur sten och tog mig under armen, för att följa mi;