ears nr SE XX omhägnad plats, som beskuggades af parkens ekar, så att det föreföll ganska osannolikt och obegripligt, huruledes djuret skulle kunna möta oss på torget. Imedlertid, för att komma hexan på skam och förhindra alla skälmstycken, skickade kurfursten genast ett bud med befallning, att rådjuret straxt skulle slagtas och tillredas för nästa dags taffel. Derpå vände han sig till qvinnan, som hört hans befallning, och frågade: Nåväl, hvad spår du 0ss? — Qvinnan betraktade hans hand och sade: Hell min furste och herre! Din nåd skall länge regara; länge skall det hus bestå, hvarifrån du härstammar. Dina efterkommande skola blifva stora och herrliga framför alla furstar och herrar i verlden. Tankfull betraktade henne kurfursten, vände sig derpå till mig och yttrade halfhögt, att det nästan gjorde honom ondt att hafva afsändt ett bud, för att göra spådomen till intet. Och under det nu ett regn af penningar från alla furstens riddare föll i hennes sköte, frågade han, i det han sjel! gaf henne ett guldmynt, om det hon hade ait förkunna mig klingade likaså väl. — Qvinnan öppnade först ett skrin, nedlade deri Ppenningarne, hvar och en efter sort och stämpel i sin fack, och slöt den derpå igen; höll så handen öfver ögonen, såsom Om solens sken bländade henne. och betraktade mig. Jag återtog frågan och framräckte min hand, under det jag på skämt sade till kurfursten: Det synes ej, som om hon bade något godt att förkunna mig! — Då grep hon sin krycka, reste sig långsamt upp från pallen, böjde sig hemlighetsfullt fram emot mig och med handen för munnen hviskade hon i mit! öra ett tydligt: Nej! —; Såå? sade jag förvirrac