Aftonbladet – 2 september 1845, sida 1

som hålles på torget. Der varseblefyo de en zi generska, som, sittande på en pall och omringac af allmogen spådde efter almanachan. De frå gade henne på skämt, om hon icke äfven fö dem hade någon spådom i beredskap. Jag, som kommit sent, stod långt afsides på en stenbänk vid ingången till en kyrka, och kunde sålede: icke höra hvad hon sade, men såg likväl, huru ledes hon, medan furstarna stodo framför henne skref något på ett stycke papper. Sedan horn ;jort detta, uppsteg hon plötsligt, såg sig omkring stödd vid sin krycka, och efter att hafva fåt! sigte på mig, som hvarken kände eller brydde mig om henne, trängde hon genom menniskohvimlet fram till mig och sade: Se här! nä nerrn vill veta det, så må han fråga dig derom. — I detsamma, stränge herre, räckte hon mig med sin torra, knotiga kand denna sedel. Och vär iag förundrad frågar: Moder! hvad är det du sifver mig? svarar hon, efter att hafva pladdrat en hop förvirrade saker: En amulet, Kohlhaas västhandlare! Göm den väl, den skall en gång rädda ditt lif! — Och så försvann hon. — Nu, ortfor Koblhaas saktmodigt, har jag dock icke örlorat mitt Jif i Dresden, der jag måste utstå å mycket. Huruledes det vill gå mig i Berlin och om medlet der kan hjelpa mig, skall framiden utvisa. Vid dessa ord nedsjönk kurfursten på en bänk och föll i vanmakt. Allt kom i den största förvirring. Man ropade på vatten och bar honom på en säng i sidorummet. Då han omsider åter saf tecken till lif och uppslog ögonen, sändes ett Ibud till närmaste stad efter en läkare, Först fter ett långt uppehåll återkom den sjuke till