Aftonbladet – 2 september 1845, sida 1

steeen fullt metvetande, men alla symptomer utvisade en nerffeber. Hans första fråga var efter Kohlhaas. Kamereraren, som missförstod hans mening, bad honom vara lugn; den farlige mannen vore redan öfver gränsen och gick sitt öde till mötes. — Kurfursten åter råkade derigenom i ännu större ångest och anförtrodde kamereraren, att det som bragt honom i detta tillstånd, vore just den obetydliga sedel förbrytaren bar på sitt bröst, och hvilken han med hvad kostnad som helst måste ega. Den förundrade kamereraren yttrade, att om sedeln vore så vigtig, fursten i synnerhet borde dölja det för Kohlhaas, emedan i annat fall denne ytterst hämndgirige man säkert skulle vägra att utlemna densamma. Men kurfursten förblef lika tröstlös och sände genast en förtrogen jagtiunkare efter Kohlhaas, med fullmakt att tillbjuda honom lif och frihet för sedeln. Dock förgäfves. Junkern träffade Koblhaas utanför ett hus, der han jemte riddaren Mahlzahn och sina barn höll en måltid. Sedan junkern i enrum framställt kurfurstens anbud, svarade Kohlhaas: Om ock kurfursten kunde tillintetgöra sig sjelf jemte bela det anhang, som vållat min olycka — den högsta önskan min själ hyser — så gaf jag dock icke sedeln ifrån mig; den är honom mera värd än hans lif. Deremot skulle jag säga: Till afrättsplatsen kan du föra mig, men jag kan göra dig förtret, och det vill jag. — Härmed steg han i vagnen och körde sin död till mötes. Då kurfursten af Saxen mottog underrättelse härom, blef han utom sig. Han skref till kurfursten af Brandenburg och bad honom rädda samt återsända Kohlbaas, med den försäkran, att