Aftonbladet – 26 augusti 1845, sida 2

honom, frågade han, under det hästhandlaren vände honom ryggen, hvad han nu skulle göra med hästarna? Då lyftade Kohlhaas, med en fruktansvärd blick, sin fot — om han sparkat till, hade det blifvit karlens död — besteg, utan att svara honom, en af gångarne, red fram i borgporten och afbidade der dagens inbrytande, under det karlarna härjade. VIIT. Då morgonen inbröt, hade elden ödelagt hela slottet, med undantag af murarne, och ingen menniska fanns nu på stället, utem Kohlhaas och hans sju svenner. Han steg af hästen och nndersökte ännu en gång i solens sken hela den upplysta platsen i alla vinklar och vrår; och när han, så tungt det föreföll honom, hade öfvertygat sig om, att hans företag misslyckats, skickade han helt nedslagen Herse med ett par andra tjenare för att utspana, hvilken väg den flyktande junkern tagit. Isynnerhet tänkte han med oro på ett nytt nunnekloster, kalladt Erlabrunn, som låg vid stranden af Mulde, och hvars abbedissa Antonia von Tronka var känd i hela trakten såsom en välgörande och helig fru. Det förekom nemligen den olycklige Kohlhaas alltför sannolikt, att junkern tagit tillflykt till sin köttsliga faster, som i hans tidigaste ungdom uppfostrat honom. Imedlertid uppsteg han i tornet öfver porten, der ännu ett rum återstod, som kunde bebos, och här författade han ett så kalladt Kohlhaasiskt Mandat, hvarigenom han uppfordrade hela landet att förvägra allt bistånd åt junker von Tronka, med hvilken han låg i rättmätig fejd; men att deremot genast utleverera honom, när