händelse af krig, så visar saken sig ganska allvarsan för England. Hitintills har det varit brukligt at betala och afskeda matroserna, så snart ett krigsskep) ätervändt från sin kryssning, och desse, som då oft: blefvo lösärifvare, kunde man i nödfall åter bemäk tiga sig genom pressning. Men pressningen har ef ter hand råkat i sådant vanrykte, att man endast yttersta rfödfall skulle kunna begagna sig deraf, oct äfven då endast på vissa orter, der den skulle bl mindre gifvande än fordom, sedan kustfarten så betydligen aftagit. Utom den ständigt tjenstgörande styrkan, som utgör 30,000 man, måste England tvärtemot andra af dess hitintills följda institutioner besluta sig till att underhålla en vid alla tider tillgänglig trupp matroser. Detta system har redan blifvit infördt i Frankrike, genom dess InscriptionMaritime, och då de amerikanska institutionernas demokratiska anda verka allt starkare på England, måste man fastän med motvilja besluta sig till att ändra det närvarande förhållandet, så vida man ej vill bli efter de båda nyssnämnde makterna. Genom sin Inscription-Maritime är Frankrike i stånd att ständigt disponera ett betydligt antal matroser, och underhålla fullständiga skeppsbesättningar till lands, (såkallade eCquipages å terre), hvarigenom man inom få dagar kan låta en flotta af 12 till 16 linieskepp och fregatter gå till sjös; hvartill England, med närvarande organisation, ej är i stånd. Derföre arbetar man på att få dylika equipages å terron, upprättade, ej genom den i England outförbara marininskriptionen, utan efter engelsk snitt och derigenom att man erbjuder manskapet fortfarande fördelar. Det är en afgjord sak, att det bästa sjöfolket ögerna träder i flottans tjenst. Orsaken som lätt inses, fast engelsmännen ej vilja medgifva det, är egentligen det aristokratiska högmod hvarmed de behandlas. The Naval and Military Gazette, af den 49 April, yttra sig i korthet häröfver sålunda: Det är rådligt att vi så mycket som möjligt sätta en gräns för vära bästa sjömäns utvandring till Amerika, hvilken efter vår öfvertygelse snarare härleder sig från en moralisk orsak, än från fördelen af en högre sold i ett land, der allting är så mycket dyrare. — Denna moraliska orsak uppgifves väl ej närmare, men den finnes tydligt nog antydd på andra ställen, och då ett ondt af detta slag ej lätt torde låta utrota sig ur den engelska tjensten, så måste det för framtiden uppvägas med guld. Man vill derföre ej allenast använda kustbevakningstjensten som Jen plantskola för matroser ) utan äfven uppfordra det dugligaste sjöfolket att för lifstiden förbinda sig till kronans tjenst, hvarigenom de ej allenast komma i åtnjutande af pensioner, utan äfven af fortfarande fördelar, äfven när de ej tjenstgöra. Denna förbindelse till krigstjenst kommer ej att hindra dem ifrån att kunna tjenstgöra på handelsfartyg, när icke staten behöfver deras tjenst. Andamålet är, att på så sätt försäkra sig om de bästa matroserna för statens tjenst och hafva dem tillgängliga när så påfordras. — ETT MYTERI På SJÖN. Från den åt engelsmännen afträdde ön Amoy skrifves af d. 6 sistl. Juli: Hr Macfarlane, förande handelsbriggen Ariel, har vid sin ankomst till denna ö inför en magistratsperson hr Hillier, handhafvare af polisen i hamnen, afgifvit en sjöförklaring, hvaraf följande inhemtas: Briggen Ariel hade lemnat Amoy, medhafvande flere kistor, hvilka innehöllo 100,000 piaster. Kapten Macfarlane, hans sekond Wilhinson, konstapeln och en ung skeppsgosse voro de ende engelsmännen om bord. Hela besättningen utgjordes för öfrigt af manilleser och kineser. q Kaptenen, som tillbragt hela natten på däck, kände sig opasslig. Han nedgick i sin kajuta för att lägga sig kl. 6 på morgonen.. Klockan half 9 väcktes han af Wilkinsons röst, som med ohöflig ton sade till honom: Kapten, stig opp på däck, gå till er post! Hr Macfarlane, förvånad öfver dessa ord, skyndade sig att stiga opp på däck. Dit ankommen såg han. sin sekond och konstapeln beväpnade med ett par pistoler. Vi vilja icke göra er något ondt, sade Wilkinson, tvärtom vilja vi inlåta er i vår spekulation. Vi hafva beslutat att begagna oss af Ariel för sjöröfveri, som är mycket ypperligt i dessa farvatten; ni vill kanhända icke tillsammans med oss föra detta äfventyrliga lif; nå väl, vi föra er till Singapore och ge er för er räkning en del af dessa hundra tusen piaster, som finnas om bord. Allt hvad vi begära är att ni låter oss handla som vi vilja. Som fartyget är en snabb seglare frukta vi icke att bli förföljda; men om vi till all olycka skola blifva tagna kasta vi kronans pengar i hafyet och oss efter, för att icke bli hängda., Mina barn, svarade kaptenen, j hafven förmodigen icke betänkt det hiskliga brott som ni föreslår mig, och de fruktansvärda följderna deraf som ni skulle lida; tro mig, slå ifrån eder denna elaka tanka och jag lofvar att icke förråda er. Jag väntade mig detta ert afslag, svarade Wilkinson ; också har min första tanka varit att krossa ert hufvud med ett pistolskott under er sömn, men jag har förkastat en dylik feghet; emedlertid har ni vår hemlighet och vi kunna icke lemna vårt öde åt ert godtycke. . Detta -samtal fortfor länge i samma ton; konstapeln ville nödvändigt slå kaptenen i bojor och sätta hoPom i kölrummet, han hade till och med lyftat opp keppsluckan; men på Macfarlanes löfte att gå iland närmaste hamn der man ville aflemna honom, aresterade man honom i hans egen hytt, hvarifrån s nan borttog allt slags vapen. Macfarlanes kinesiska etjent bragte hvarje dag lifsmedel till honom genom tt hål på väggen. . En dag berättade honom kinesen att manilleserna, öga belåtna med att öfverlemna sig åt det farliga! Jöröfvarelifvet, gjort opp eft förslag att göra uppror mot sina nya herrar, befria kaptenen och föra ho-le iom till Hong-Kong. Macfarlane fruktade i början!t. lågot förräderi, men gick dock till slut in på förslaet. Underrättad genom en signal att stunden tilll N öretagets utförande var inne, gick han ut genom Önstret på kajutan och lyckades att kränga sig opp å däck, endast beväpnad med en stor köksknif,som ij, en trogne kinesen tillställde honom. Manilleserne, beväpnade med kanonsättare, hadejCGcs ogit ihjäl Wilkinson; konstapeln hade undkommitZ: em; han hade flytt till krutdurken med en yxa ilne en ena handen och en påtänd lunta i den andra,l! otande att sprängaå fartyget i tarten ifall Man nal Te I RR SS SS —-—Oö OR -—-— MN AA VA AM 400 MA bell a cr ag