Aftonbladet – 22 augusti 1845, sida 3

-— IP MÅ I -TT oe ot L d takt applicerat ett så skärande missljud, så framt han ej dermed vill berätta oss, att slottermannen skurit sig i fingret under slipandet. — De gamle kunde ej lida sådane stämföringar: Mi contra Fa Est diabolus in musicar hette det, och våra öron instämma till alla delar i detta yttrande. Hjertats Vaggsång består af utdragna , enformiga fraser, utan någon själfull melodi, någon snillrik vändning. Man finner visserligen, att förf. velat gifva detta stycke en elegisk, kontemplativ karakter, men äfven, att han underlåtit att deri inlägga den erforderliga fantasien och känslan. Stycket ur Atterboms Minnessångarn i Sverige har en icke obehaglig melodi, men :som i .Isitt fortgående stundom blir mindre sångbar, hvilket ofta händer i denna samling. Hvad harmonien angår, förekommer åtskilligt, hvilket ej enligt någon harmonisk regel kan godkännas. Uti -midten af 2:dra raden påträffas till exempel ett I tvärstånd af så illalåtande beskaffenhet, att svår,Iligen ens någon med harmonien obekant kan för4 I punkt. Isextackordet på Ass). nimma det utan att häpna. AÅnnu värre blir detta ställe genom en olyckligt anbragt orgelDerunder står att läsa: con espressione. — Dessa fel hafva redan i en annan tidning blifvit påpekade, dock skulle man dessutom kunna anmärka åtskilligt lika monstruöst, såsom uti 2:dra radens första takt, der dissonansen Fess (förminskad septima) emot all regel upplöses i ett nytt dissonerande intervall, nemligen Ess (uti qvintDenna sednare dissonans linträder ej allenast opreparerad, utan fördubblas jälven. Smärre oegentligheter gå vi förbi). — Ur Jsamma poem af Atterbom förekommer ännu en -Jsång, som börjar med kanoniska imitationer, och, Ibehörigen genomförd, skulle kunnat bli rätt inItressant. Den skeppsbrutne, det längsta stycket i samlingen, är ett allegoriskt sjöäfventyr, icke otacksamt för musikalisk behandling. Den i sig sjelf lföga betydande melodien i Allegrot har ett brilliant ackompagnement med en icke illa uppfunnen rytmisk figur, men i det hela råder för litet värma och karakteristik, för att kunna frambringa något djupare intryck. Den öfvergifaa har visserligen en matt melodi, dock låter den sjunga sig, tilldess förf. på den sista raden åter råkar ut för harmoniska kruditeter, som förderfva alltsammans. Det är öfverflödigt att vidlyftigt utveckla förhållandet härmed; då vi nämna, att Ass durs treklang omedelbart efterföljes af dominant-septimackordet på E, detta åter af dominant-septimackordet på H, och dessa af qvartsextackordet på B, skall säkerligen hvarje sakkunnig hafva mer än nog. För öfrigt förordnar förf. äfven vid detta ställe, att man skall spela CON espressioner. Om Hösten är ett kort stycke på 2 rader; man kan i afseende på denna pjes endast nämna, att dess sång är obetydande, dess ackompagnement tillbråkadt. — Uti sången till Sophie finna vi en icke obehaglig melodi, som endast är något för monoton i rytmen. 1 Maj 1844 är ett slags folksång, hvars melodi är enkel och allvarlig såsom sig bör, men påminner nog mycket om Mozarts ,Veilchen,. Vid slutet påträffas åter en harmonisk oriktighet, som l hade afbjelpts, om författaren redan på 3:dje åttondelen uti takten näst den sista, hade användt dominant-septimackordet på G. Uti Vaggvisan finner man ej oäfna motiver, men hvilka hafva för litet ssmmanhang med hvarandra, för att bilda något helt. Här har författaren i synnerhet ej varit rätt lycklig i valet af sammanbindningsmedlen, ty de snarare skilja än förena styckets serskilda fraser. En oupplöst orgelpunkt på 3:dje raden gör en serdeles klen effekt. Flickan vid vattnet är en komposition utan ! synnerlig lyftning, ehuru dess anläggning tycks. antyda att förf. velat gifva den en sådan. Dock tar den sig rätt väl ut, då den utföres råed behörig deklamation. — Mitl lif) — vUr Freses vårbetraktelser, och Vid en spegelklar sjö äro små, obetydande stycken, som vi ej anse löna mödan att serskildt granska. Föresats är deremot en intagande och behaglig komposition, oaktadt sången på ett par ställen har en mindre melodiös gång. Dock är denna pjes i alla fäll en af de bättre i samlingen. — Ny kärlek har en Tätt vacker melodi med ett likaledes intressant ackompagnement, hvilket, ehuru obligat hållet, dock icke undertrycker sången. — Äfven Dödgräfvarsången, ehuru ett bland de kortaste numren, utmärker sig genom formklarhet och en sann, varm känsla. Detta kan i ännu högre grad sägas om Dagakarlsvisan, som genom sin bjertliga, natursanna karakter, sin rövande enfald berättigas till ett ganska utmärkt sum inom sin sfer. — För öfrigt vilja vi, hvad let hela beträffar, endast tillägga, att om Hi Liniblad, såsom sig bort, hade ö!vat en strängare sensur mot sig sjelf, och endast gulvit oss t. ex. le fyra sistnämnda pjeserna, så skulle denna saming, i stället för att stå elter sina föregångare, astmera hafva blifvit ett nytt stöd för den popularitet, hvilken hans Saknadn, Mån tro, J0jor emte flera utmärkta sånger så rättvist tillvunnol, —QK— sin författare. rs 2 fe stå I omm wi så Fi KA S ) Hit hörer den i styckets första takt förekommande noten Ass, hvilken här synes nog skrufvad. Imeidiertid anse Ar KR RA KI (EE vi detta ställe, såsom möjligen : a! i