Aftonbladet – 22 augusti 1845, sida 2

bortföra dem. — Hm, sade Kohlhaas, hvad gjorde du då? — Som det sades, att de två gästerna blott skulle stanna qvar öfver natten, svarade Hesse, så ledde jag hästarna in i svinstian. Men der gick endag, der gick två, tre, och slutligen hette det, att de skulle qvarblifva ännu några veckor När allt kommer omkring, sade Kohlhaas, så förhöll det sig ej så illa med svinstian, som du trodde, när du första gången tittade dit in. — Det är sannt, svarade han, sedan jag fejat stian någorlunda ren, gick detan. Jag gaf pigan drickspengar, för att hon skulle föra svinen till ett annat ställe, och om dagen ställde jag så till, att hästarne kunde stå rätt upp. När morgonen kom, altog jag brädskjulet och pålade det åter om aftonen. Sålunda stodo de såsom gäss, kikade ut öfver taket och sågo sig om efter Kohlhaasenbräck eller något annat ställe, der de kunnat må bättre. — Men hvarföre i all verlden körde man då bort dig? frågade Kohlhaas. — Herre, jag säger det ju, svarade drängen, derföre att man ville blifva af med mig; derföre att hästarna, så länge jag var tillstädes, ej kunde blifva alldeles i grund förderfvade. — Men det måtte väl ändå hafva någon orsak, ropade Kohlhaas. — Så hade det äfven, svarade Herse; ty den andra dagen hästarne tillbragte i svinstian, ville jag rida för att vattna dem, och knappt han jag till slottsporten, förr än fogden och förvaltaren med drängar och hundar satte efter mig och frågade, hvart jag ämnade mig. Jag ämnar vattna hästarna, svarade jag. Vattna, ropade fogden, död och helfvete! jag skall lära dig att rida och vattna j Koblhaasepbräck. Dermed kastade han mig a! hästen, och utan att tillåta mig medtaga täcken, seltyg och ett linneknyte, som låg i stallet, dref. vo de mig ut med piskslängar, sparkar och kindpustar, samt hetsade på mig tolf jagthundar. Mec yttersta ansträngning lösbröt jag en ribba och slog på stället ihjäl tre af de bestarne. Då 1oc kade de in de öfriga, jernporten slogs rasslandt igen, och jag sjönk vanmäktig till marken. — Med blekt ansigte och med ett tilltvunget, skämt samt småleende frågade Kohlhaas: Ville du icke sjel komma derifrån, Herse? Karlen blef blodröd ansigtet och såg ned framför sig. Tillstå blott fortfor den förre, svinstian behagade dig icke