Aftonbladet – 21 augusti 1845, sida 2

hos Red. begärt att uti Aftonbladet erhålla rum för nedanstående: Några tidningar, nemligen Dagligt Allehanda, Minerva och Aftonbladet, hafva omförmält en tilldragelse mellan herr generalen grefve Ridderstolpe och underteknad, vid sista regementsmötet i Trossnäs fält. Som berättelserna icke i allt öfverensstämma med rätta förhållandet, anser jag det vara min skyldighet att, till undanrödjande af vidare skriftvexling på gissningarnas område, sjelf emna en upplysning om sammanhanget. Jag besänner likväl öppet, att jag helst önskat, det puoliciteten ej befattat sig med den ifrågavarande i illdrageisen; icke af fruktan för några följder af dess offentlighet, utan emedan jag respekterar det. samla bruket att låta tvister inom en officerscorps afgöras inom densamma. Men sedan saken nu en. sång, mig ohördan, blifvit vidrörd i det allmänna på sätt som skett, skulle en tystnad å min sida troligen endast leda till ett missförstånd om dess rätta beskaffenhet, som jag är skyldig ej blott mig sjelf, utan äfven min plats bland kamrater, eller andra som möjligen kunde komma i samma beägenhet, att undanrödja, och af dessa anledningar här jag trott mig böra meddela följande: Dagen innan herr generalen grefve Ridderstolpe i år mönstrade Kongl. Wermlands fältjägareregemente, fick jag af en kamrat, vid hvilken jag länge varit fästad genom de intimaste förhållanden, den underrättelsen: att en af mina högre förmän uppdragit honom att säga mig, det han, på sin vördsamma anhållan till generalbefälhafvaren att, som vanligt, intaga den s. k. mönstringsmiddagen hos officerscorpsen, erhållit det svaret: Ja, så vida ej Adlersparre är vid bordet, ty med honom äter jag icken. Den sålunda afspisade kamraten, lika ledsen som förlägen öfver detta sätt 6. AA oo M-— PA ke ÅL AA AL Rn att besvara en vänlig och artig inbjudning, samt osäker på hvilket vis jag möjligen kunde upptaga distriktehefens onådiga utlåtande, ville, af ganska giltiga skäl, ej i första handen gifva mig del af händelsen. Genast vid underrättelsen om herr grefve Ridderstolpes beteende, gick jag in till den nyssnämnde, i mitt tycke förfördelade officeren, och försäkrade honom: att jag gerna, för att undvika allt onödigt uppseende på en sådan högtidsdag och för att ej åstadkomma något vidare obe-1 hag i afseende å den redan arrangerade middaven, sjelfvilligt afstod från allt deltagande i måltiden, och härföre af min höga förman hjertligen betackad, drog jag mig undan — såsom sjukrapporterad. Orsaken till herr generalen grefve Ridderstolpes ovilja mot min ringa person, inser jag icke; emedan jag ej har gifvit någon anledning till en sådan, åtminstone med vett och vilja. Visserligen hafva trovärdiga vänner försäkrat mig, att! herr generalen till dem yttrat silt stora missgillande öfver min handling, att till herr boktryckaren Hjerta hafva bortlemnat min riddarhusfullmakt, en omständighet, hvars trovärdighet herr grefve Ridderstolpe bäst kan afgöra. Jag bör tillägga, att jag med möjligaste resignation emottog nyheten om denna min befälhafvares missbelåtenhet, aldrig misstänkande, att herr generalens obelåtenhet öfver en sådan helt och hållet easkild affär, som icke hade ringaste sammanhang med tjensten, : skulle inverka på det förmanskap, herr generalen öfver mig besitter, helst som jag vid flere möten fått emottaga herr distriktchefens uppmuntrande bifall öfver det sätt, på hvilket jag fullgjort mina tjensteåliggande, och nästan årligen fått det nöjet att se herr generalen som gäst på Gustafsvik. Af ofvanstående kan det synas, att den af Minerva gjorda uppgiften, det jag redan före generalen grefve Ridderstolpes ankomst var sjukrapporterad, är alldeles origtig i den mening, hvari densamma der förekommer. Det återstår nu blott att säga några ord om anledningen, hvarföre jag ansåg mig icke genast böra göra någon sak af händelsen. Visserligen kunde jag icke undgå att finna herr generalens handlingssätt mot mig mindre högtänkt, och jag är fullkomligt öfvertygad, att om jag vändt mig till mina kamrater, så hade de sannolikt på ett lämpligt sätt låtit herr generalen erfara, att en officerscorps ej tager några halfmessurer, då det gäller att gifva en förfördelad kamrat en välförtjent upprättelse. Men dels öfvervägdes frestelsen att anlita detta deltagande af grannlagenbeten för herr generalens år, och dels måste jag upprigtigt tillstå: att då icke personlig felaktighet å min sida, utan endast det sätt måhända på hvilket jag utöfvat en rättighet, hvilken tillkommer mig såsom medlem af riddarbuset, gifvit anledningen, hvarföre herr generalen ej ville äta i mitt sällskap, öfvergick verkan af hela denna yttring af herr generalens harm efter något betänkande ifrån den första förvåningen till ett fullkomligt oförargligt och mera komiskt intryck, emedan det var klart, att i samma mån det anförda skälet till herr generalens missnöje blefve bekant, var det icke jag, utan han, som hade tort deraf, hvarföre jag då fann all offentlighet deraf öfverflödig. Det var först sedermera, då jag förnam, att sjelfva denna min grannlagenhet börjat gifva anledning till misstydningar öfver mitt förhållande, som jag, icke för egen skull utan af aktning för det regemente vid hvilket jag tjenar, fann saken icke böra förblifva alldeles i det skick, den nu befinner sig. Att jag öfver herr generalen grefve Ridderstolpes bemötande klagat å högre ort, är dock icke fullt enligt med rätta förhållandet. Klagat har jag ej, emedan det sifvas förnärmelser. hvilka ei låta juridiskt be