2 och utan att göra några betraktelser öfver, hvad afsigten med detta infall kunde vara, tillbaka till Tronkenburg, för att afhämta sina vagnshästar. Den första underrättelse han här fick, var att man hade pryglat och bortkört hans dräng, för hans ohyfsade uppförande. Kohlhaas frågade gossen, som viste honom vägen, hvad karlen hade gjort, men fick intet svar. Nu öppnade han stallet, och hur stor blef icke hans förskräckelse, då han, i stället för sina två feta, glänsande hästar, såg elt par torra, utmagrade ök, på hvilka man kunde räkna refbenen — utan skötsel och tillsyn; en sann bild af eländet! När nu hästarna med en matt rörelse suckade emot honom, vände han sig högst uppbragt till gossen och frågade hvad som vederfarits hans gångare? — Ingenting annat, svarade gössen, än att man, så här under hösten, begagnat dem litet ute till åkerarbete, j brist på plogoxar. Kohlbhaas, i känslan af sin vanmakt, sökte åter att kufva sin vrede, och ämnade med hästarna lemna röfvarhålan, då borgfogden i detsamma kom och frågade, hvad här var att förhäfva sig öfver? — Kohlhaas frågade om det var menskligt handladt, och snärtade öken med piskan, för att visa, hur liflösa de stode och knappt kunde röra sig: — En sådan tölp! — sade borgfogden. Ni borde tacka Gud, att de lefv: ännu. Var det obilligt, att hästarna förtjente sit foder med att arbeta i åkern? — Han bad ho nom slutligen hålla sig i skinnet, bvarom icke skulle han hetsa hundarna på honom. — Hjertat klap ade våldsamt i hästhandlarers bröst; han kände stor lust att kasta den digra skurken i smutser och sätta sin fot på hans köpparfärgade ansigte Men hans rättskänsla, som liknade en guldvigt