Aftonbladet – 20 augusti 1845, sida 1

ett öfverslag öfver hvad han skulle kunna vinn på dem, då han kom till en slagbom bredvid e präktig riddarborg, i närheten af elfven. Ha höll stilla ett ögonblick, just under det ett stark regn föll, och ropade på bomvaktaren, som kon ut med förtretad uppsyn. — Hvad nytt? sad hästhandlaren. — Ett landsherrligt privilegium svarade den andre och läste upp grinden, tillde ladt junker Wenzel von Tronka. — Såå? yttrad Kohlhaas, junkern heter således NWenzel; och detsamma betraktade han slottets gyllene spir: som blänkte öfver kullen. Är den gamle herri död? — Af slag, svarade bomvaktaren och lyf tade bommen i vädret. — Hm, det var skada återtog Kohlbaas, han var en aktningsvärd gam mal man, som fann sin glädje i redliga menni skors umgänge, hjelpte i handel och vandel, hva han kunde, och anlade en stenbro derborta, de vägen går till staden, sedan ett af mina ston de en gång bröt ett ben. Men hur mycket är ja skyldig? fortfor han och framtog med möda u sin i vinden fladdrande kappa de pengar brovak taren begärde. Ja, gubbe, sade han, då denne mum lade: fort, fort! och svor på vädret, det hade vari I bättre för dig och mig, om bomträdet fått stå qva i skogen. Dermed lemnade han honom pennin garne och ville rida vidare. Men knappt var ha kommen igenom bommen, förrän en annan stämm: ropade från tornet: Vänta litet hästhandlare! oc han såg hur borgfogden igenslog ett fönster oci ilade ned efter honom. Borgfogden kom, igen knäppte ännu en väst om sin stora mage oci sporde, i det han ställde sig med ryggen mo blåsten: Hvar är passet? — Passet? sade Kohl haas något förlägen. Något sådant hade ha