Aftonbladet – 20 augusti 1845, sida 1

för så godt pris som möjligt; men då ingenting hjelpte, tog han afsked och ämnade gifva sin häst tyglarna, för att rida vidare. I samma ögonblick framträdde borgfogden och fordrade åter att få se hans pass. Kohlhaas närmade sig junkern, försäkrade att han alldeles icke vetat af denna nya inrättning, och att han skulle lösa sig ett pass, så snart han kommit till Dresden. — Så låt den skurken faral — utbrast junkern och ämnade med detsamma gå in, emedan vinden begynte blåsa på hans aftärda lemmar. Men borgfogden mente, att man borde hafva pant, och det vore väl bäst att tillsvidare behålla vagnshästarne. Bestört öfver en så oförskämd fordran, vände sig Kohlhaas till junkern och yttrade, att han just gjorde denna resa, för att få sälja sina hästar. Men denne, som stod och frös i porten och svepte rockskörten omkring sig, svarade, just som en stark hagelskur blåste emot honom, för att göra slut på saken: Om han icke låter hästarna stanna qvar, så kasta honom öfver bommen! — och dermed gick han in. Kohlhaas såg, att intet annat återstod att göra, utan frånspände sina hästar, förde dem i ett stall, som fogden utvisade, qvarlemnade sin dräng, för att sköta dem väl, och fortsatte missnöjd sin resa till Leipzig, der han ville vara till messan. IH. — Såsnart han kom till Dresden, der han i förstaden egde ett hus med stallrum, skyndade han till kansliet, och erfor der detsamma som han sjelf förmodat, att hela historien om passet var ett påfund. Alltså, sedan han imedlertid med fördel sålt sina hästar, red han, utan vidare Yrede