Aftonbladet – 16 augusti 1845, sida 3

drens himmel hade förändrat Theodor, kände dock gumman honom genast; med ömhet uppreste hon den ångerfulle och tryckte honom till sitt förlåtande modershjerta. Då de båda hunnit hemta sig, frågade han med kärlekens hela ångest: ,Hvar får jag :söka Hilma? Moder, du förstår mig ännu, det ser jag! Ager jag något hopp? Jag tror det. — Renad af smärtan, synes du nu henne värdig. Uppskjut derföre icke länge eder försoning. Hennes förlåtelse ägde du alltid, om ock en smula stolthet ej genast ville afslöja hennes förändrade bjerta. Gå dit in och låt henne läsa i ditt! Modren pekade på dörren till Hilmas rum — Theodor var redan derinne. Den scen, som nu följde mellan de två, så länge åtskilda, såg och hörde ingen, och för ingen hafva de någonsin talat derom. — Det var en af dessa själarnes sabbatsstunder, som vi anse alltför heliga, att ens låta verlden ana deras tillvaro. Då de, hand i hand, trädde ut till den oroligt väntande modren, lyste himmelsk salighet ur bådas ögon. De knäböjde, och välsignande lade hon sina händer på deras bufvuden. — Säkert gladde sig englarne ät denna försoningsfest, och de båda återförenade tyckte sig känna, att Amelies anda omsväfvade dem. (Forts. följer.) — Läkarne, som äro i besittning af en konst, hvilken de kalla Euthanasie, d. v. s. konsten att åta den sjukes död bli så litet smärtsam som möjligt, ha Hu erhållit en konkurrent i detta fall i en skrift. som har titeln: Det är godt att dö som salholik.