Aftonbladet – 16 augusti 1845, sida 1

bland Oc Volerande ölver upprorslagen; men i frågar om främlingslagen och stempelskter hörde han til minoriteten, röstande för de republikanska principer dem han alltid med fasthet tillhörde. Vid den tider blef Jackson vald till staten Tennessecs generalmajor utan ansökan och utan att ha blifvit förfrågad derom. Omedelbarligen efter det han lemnat sin senators post blef ban, utan att han begärt det, utnämnd till president i öfverrätten i Tennessee. Första gäången han presiderade i denna egenskap i Jonesborough, tilldrog sig följande märkvärdiga händelse, som berättas i hans Lefvernesbeskrifning,, En man vid namn Russel Bean, som var anklalgad för att i rusigt tillstånd ha skurit örat af sit! barn, befann sig på rättens gård, men han var så stark och vildsint, att sheriffen ej vågade nalkas honom utan återvände inför rätten och förklarade: att Russe Bean ej ville låta ta sig. Med sin vanliga liflighe svarade domaren Jackson, att en sådan absurditet e kunde gillas. Man miste försäkra sig om honomp, yttrade han, och om det är nödvändigt, måste ni kalla posse comitatusn. Den förargade sheriffen drog sig tillbaka, och väntande till dess rättens ledamöter begäfvo sig till middagen, kallade han domrarne sjelfva såsom utgörande en del af possen, Märkande, att det var sheriffens mening, att undvika den farliga tjenstgöringen genom att skydda sig bakom domrarnes vägran att hörsamma kallelsen, svarade Jackson genast: Nå väl då, jag vill vara närvarande och se till att ni gör er skyldighet. Då han hörde att Beans var väpnad, reqvirerade han en pistol och med denna i handen yttrade han till sheriffen: se så, arrestera honom nu, jag skall be: skydda er. Bean, som var väpnad med en dolk och ett par pistoler, intog en desperat och trotsande ställning; men när domaren kom närmare började han retirera. Stanna och lemna dig i rättvisans händer,, utropade domaren, hvarpå brottslingen kastade sina pistoler ifrån sig och svarade: jag vill gifva mig, men åt ingen annan än er Etter den dagen vågade ingen trotsa rätten, och verkan af denna lexa hade ett välgörande inflytande på den tidens oroliga anda. Djupt kännande sitt embetes svåra åliggande, misstroende sin lagkunskap, och fruktande att genom felaktiga domslut bereda rättsökandes ofärd, begaf Jackson sig med tvekan till domstolen, den han snart lemnade för att intagas af den som han ansäg vara skickligare att utöfva det grannlaga och ansvarsfulla domarekallet, än han sjelf. Då han icke satte något värde på dessa utmärkelser, hvilka ungt folk äro stolta öfver att vinna, och derjemte fann, att hans omständigheter och förhållanden i lifvet ej tilläto honom att egna sin tid och uppmärksamhet åt allmänna ärender, beslöt han att lemna den i andras händer och att sysselsätta sig med landthushållningen, för hvilket ändamål han förskaffade sig en förträfflig farm vid Cumberlandfloden, belägen 40 mil från Nashville, der han för många år åtnjöt det husliga och sociala lifvets alla behag. Skiljd från det offentliga lifvets buller, nöjd i ensligheten, omgifven af vänner hvilka han älskade, och som skänkte honom den största aktning och vördnad, och välsignad med en älskvärd och tillgifven, hustru, tycktes ingenting fattas i fullbordandet af den sällhet, efter hvilken han så innerligen längtat under sin embetsmannabana. Men Jackson fick ej länge njuta detta lugn. Vid krigsförklaringen år 4812 uppdrog Förenta Staternas kongress, åt presidenten att kalla femtiotusend volontärer till tjenstgöring. Jackson utfärdade genast en proklamation till medborgarne inom sitt distrikt, och sedan tvätusend femhundrade genast samlat sig under hans baner, erhöll han order i November månad 1812, att ställa sig i spetsen för denna styrka och begifva sig nedåt Missisippi till låglandets försvar. Då Jacksons order, som föoreskrifver huru de frivillige borde vara uniformerade är ganska intressant, meddela vi den här: De respektive kompanier som utgöra detachementet, skola uppträda i uniform af mörkblått eller brunt tyg, hemväfdt eller icke, allt efter eget val, med bluser eller rockar efter de särskilta kompaniernas godtfinnande, samt pantalonger och mörka damaskor. Hvita pantalonger och jackor m. m. må nyttjas till parad. Som expeditionen kommer att fortfara fem eller sex mänader, under vintern och våred, torde volontärerne inse nödvändigheten att förse sig med passande kläder för båda årstiderna. Stabsoflicerare nyttja den uniform, som är föreskrifven för offiicerare af samma grader i Förenta Staternas arme. Kompanioflicerare böra om möjligt äfven anlägga dem, eller i annat fall nyttja sådan som liknar deras kompanis. Ingenting kunde öfverträffa truppernes ståndaktighet och patriotism. Midt under en ovanligt sträng vinter marcherade de till sin mötesplats vid Natchez. Detvar här som Jackson gaf ett minnesvärdt prof på sin oböjliga vilja och öfverlägsna omdömesförmåga, hvilka egenskaper så ofta framlysa underhans sednare utmärkta bana. Då omständigheterna ej påkallade Jacksonska volontärernas fortfarande närvaro i Natchez, utfärdade sekreteraren för krigsärenderna, general Armstrong, en order, att korpsen skulle upplösas och statens persedlar öfverlemnas till brigadgeneralen Wilkinson. — Detta ansåg Jackson vara högst outförbart och orättvist; outförbart, emedan han hade många sjuka, och en stor del andra, som af brist på medel ej kunde begifva sig hem; och orättvist. emedan det ej öfverensstämde med de vilkor på hvilka trupperna hade blifvit engagerade. — Af denna orsak vägrade Jackson att hörsamma ordern och oaktadt sina stabsofficerares opposition och qvartermästarens dubbelhet, somförrädiskt bemödade sig att tillintetgöra hans arrangementer för sjuktransporten, förde han sin division till den del af landet hvarifrån den kommit, der han upplöste den enligt instruktionen. Under detta besvärliga tåg afstod Jackson med nöje sin häst Och marscherade liksom den simpla soldaten. delande alla dess umbäranden. — År 4813 började Jacksons evigt minnesvärda fälttåg mot Indianerna — ett fälttåg, hvilket, som Cobden så rätt yttrar sig, förtjenar större beröm än tiotusende sådana lif som Wellingtons., och det oaktadt knappt blifvit omnämndt i krigets och heroismens annaler. Vi vilja ej ens lemna ett utkast af denna utomordentliga serie af briljanta aktioner. Det är tillräckligt att nämna, att Jackson slutligen kufvade de vilda horderna — tvingade dem att söka fred och förlåtelse — slutade en traktat med dem — ryckte dem ur händerna på en vida mäktigare fiende till hans älskade fädernesland